Rufusbloggen

Rufusbloggen

Om bloggen

"Kultursällskapet Milan Rúfus vänner" är en ideell förening som bildades år 2003. Sällskapets syfte är i första hand att främja och fördjupa kännedom om Slovakisk kultur i Sverige och Svensk kultur, litteratur och framför allt poesi i Slovakien.

Detta är bloggen där du kan skriva inlägg och kommentera vad du vill, gärna med anknytning till "Sällskapets" verksamhet eller annat av kulturellt intresse.

Vladimir Oravsky

AllmänintressePosted by Jan Gyllenhammar 29 Nov, 2014 14:09:20

Jaroslav Suk belönades med Václav Bendas pris.
Det tjeckiska Institutet för studier av totalitära regimer [Ústav pro studium totalitních režimů (ÚSTR)], forskar kring den totalitära kommunismen och nazismen i Tjeckiska, Mähriska och Slovakiska länder och bland annat förtjänstfullt arbete, delar det även ut pris i Václav Bendas namn ”till personer som spelade en viktig roll i kampen för frihet och demokrati under åren 1938-1945 och 1948-1989”. Václav Benda är inte alltför känd i Sverige, men å andra sidan, ända fram tills nu, var den svenske generalkonsuln
Raoul Nordling inte det heller. Och Nordling trots allt ”räddade Paris från total
ödeläggelse i andra världskrigets slutskede” och har i Frankrike fått både äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och även hedersmedborgarskap. Benda var aktiv under Pragvåren, något som inte ansågs vara alltför förtjänstfullt av regeringen som gladde sig åt Warszawapaktens invasion i augusti 1968. Han blev en av undertecknarna av oppositionsgrupperingen Charta 77 och en av grundarna av Kommittén för försvar av de orättvist förföljda [Výbor na obranu nespravedlivě stíhaných (VONS)].

Efter sammetsrevolutionen 1989, blev Benda återigen en aktad och fullvärdig
medborgare. År 1998 tilldelades han Tjeckiens statliga utmärkelse ”Förtjänstmedalj”, något som även exempelvis Miloš Forman, Milan Kundera, Bohumil Hrabal, Jiří Menzel, Emil Zátopek och Arnošt Lustig kunde glädjas åt. Benda dog år 1999, bara 52 år ung. Jaroslav Suk bor i Sverige, eftersom han, liksom Benda och Václav Havel och Jan Patočka och Jiří Hájek och Jiří Němec och Ladislav Hejdánek och Pavel Kohout och Zdeněk Mlynář och Petr Uhl och Ludvík Vaculík… också skrev under Charta 77, och också var aktiv i Kommittén för försvar av de orättvist förföljda.

Så här beskriver Jaroslav Suk sin resa till Sverige i boken ”Utbrytarkungens knep
: eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska Sverige”: ”Det var torsdag
den 26 februari 1981, familjen stod på Ruzyněflygplatsen med mina föräldrar, min syster och våra vänner. Det var sista stunden vi var tillsammans. Då trodde vi att det var för alltid. Att vi aldrig skulle kunna vara tillsammans igen. Och Danda, min fru, grät.Jan von Hofsten från den svenska ambassaden skakade min hand och sa ett par välmenande, men då för mina öron så oerhört otroliga ord:
’Jag önskar er att ni trivs i ert nya hemland’.

Han betalade för vårt överviktiga bagage, c:a 350 tyska mark, och jag bad min
pappa att betala till honom. Sedan gick vi igenom kurarna för passkontroll, fast vi
inte hade några pass. Vi hade bara ett A4-blad där det stod att vi var statslösa.
Nu kunde vi bara se våra nära genom en glasvägg. Vi var i transithallen tillsammans
med en grupp finklädda svenskar. Och Danda grät med sin bukett i handen.
Flygplanet steg brant i skyn, och Danda bara fortsatte gråta.

Det var ett sammansvetsat nät av mänskliga kontakter i Charta 77, som gav oss
all solidaritet, värme och närhet. Den gav oss tröst mot den allrådande ondskans
härjningar, men kunde inte skydda oss, och kunde inte skydda våra barn. Vi lämnade bakom oss alla dessa vänner, som också behövde vår hjälp och vår tröst, våra krafter i all verksamhet där vi samlade fakta om orättvisor och försökte att publicera dem och bekantliggöra dem för så många som möjligt. Vår utgivningsverksamhet av förbjuden litteratur, ett försök att behålla de värden som regimen försökte förinta, och även att bevara en slags demokratisk diskussion, i en begränsad krets, men väl mycket mer öppen och saklig, utan parlamentariska pseudodiskussioner och mediala intriger. (…)”(”Utbrytarkungens knep” finns även som app

”Från Tjeckoslovakien 1968 till Sverige 2014 - Interaktiv berättelse om livet i det nya landet, baserad på antologin "Utbrytarkungens knep” och även i tjeckisk översättning under titel ”Kdo mě okradl o mého bratra?”)

Jaroslav Suk är tveklöst värd en utmärkelse för sin kamp för frihet och demokrati.
Och han fortsätter att engagera sig för en bättre, jämlikare och friare värld. I Tjeckien,
i Sverige och annorstädes. Exempelvis var han – tillsammans med undertecknad
Vladimir Oravsky – en av de utländska valobservatörerna i Georgien år 2012 som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE).

© Vladimir Oravsky
Fotografi: Jaroslav Suk och författaren till notisen om Jaroslav Suk, Vladimir Oravsky.



VILHELM MOBERG: LIST OD MŔTVEHO

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 03 Mar, 2013 11:57:21

Translation: Michaela Gajdošová <miska.gajdosova@gmail.com>


V oblasti nazývanej Hägermålen, asi kilometer a pol od nášho domu, bývala v čase môjho detstva stará vdova po domkárovi Balkova Johana. Meno dostala po svojom nebohom manželovi Balkovi. Obrábal pôdu na Hägermålene a počas týždňa pracoval ako nádenník u majiteľa pozemku. Domkár zomrel v strednom veku. Odkedy Johanu poznám, bola vdova a bývala sama v malej ošarpanej chalúpke. Pôda bola kamenistá a Johana sa živila tým, že priadla a tkala pre ľudí z okolia. Kým jej sily stačili, pracovala ako nádenníčka hlavne počas ročných období, keď bolo najviac roboty – v čase žatvy, keď sa zbieralo seno alebo vyberali zemiaky alebo vtedy, keď to sama potrebovala. Každé Vianoce dostala desať dolárov od syna Fransa, ktorý žil v Amerike a bol jej jediným dieťaťom.

Johana zvykla priasť pre moju mamu. Často som chodieval ako „poslíček“ medzi našim domom a Hägermålenom. Keď sa nám otelila krava, išiel som ku nej s palacinkami z prvého mlieka. Keď sme zabíjali prasa, poslala ma mama za starou Johanou s batôžkom, v ktorom bol džbán zabíjačkovej kaše, krvavnice, jaternice a kúsok slaninky. Odmenou za jej prácu boli najčastejšie potraviny.

Pretože bývala tak ďaleko, nemala často návštevy a počas zimy, keď bola úzka lesná cestička zasnežená, sa stávalo, že Johana nevidela ľudí aj niekoľko týždňov. Kvôli snehu nedokázala zájsť do dediny. Dobre si pamätám, keď som ju raz navštívil na Štedrý večer. Kvôli silnému sneženiu na ňu najbližší susedia úplne zabudli, začali sa jej míňať zásoby, a keď som prišiel, rozprávala mi, že za posledné tri dni nemala v ústach nič iné len kôrku chleba, ktorú si namáčala do čiernej kávy.

Johanina chalúpka mala len jednu izbu. Steny a dlážka boli deravé, a kde-tu mohlo dovnútra nasnežiť. Počas studených nocí sa pred chladom chránila tak, že sa prikryla všetkými svojimi šatami. Vchodové dvere nemali poriadny zámok; zvnútra boli podopreté ťažkými žrďami. Johana sa veľmi bála tulákov, odvtedy, čo sa jeden z nich dostal do chalupy a ukradol jej dvojkorunáčku. Keď niekto zaklopal na dvere, nevpustila ho hneď dovnútra. Najprv sa spýtala, kto je tam, a keď si nebola istá hlasom, opatrne nadvihla záves, ktorý bol zväčša zatiahnutý, a pozrela sa von. Ak človeka poznala, odstránila žrde spred dverí, a otvorila. Chvíľku som zvykol stáť na moste, kým som sa dostal dnu.

Johanina najväčšia radosť v živote bol syn v Amerike, volal sa Frans, Frank alebo tak nejak. Mala aj iné deti, ktoré však zomreli ešte ako batoľatá. Zostal jej len tento syn, na ktorého sústredila všetku svoju lásku. Písal zriedkakedy, ale Johana si mohla byť istá, že každé Vianoce dostane od neho desať dolárov. Týchto peňazí sa ani nedotkla; skryla si ich a hovorila, že sa použijú na jej pohreb. Bála sa, že pohreb bude na trovy obce, a nik ju nepresvedčil o tom, že je zbytočné, šetriť tak veľa na pohreb.
Johana nerozprávala veľa, ale keď začala rozprávať o synovi z Ameriky, nezavreli sa jej ústa. Všetkým porozprávala, akého má dobrého syna, ktorý na Vianoce nikdy nezabudne na svoju matku. Najskôr ho nechcela pustiť do Ameriky, pretože mala iba jeho. Teraz však bola presvedčená o tom, že to bolo to najlepšie, čo sa mohlo stať, pretože v Amerike by si zarobil toľko peňazí, že by sa mohol vrátiť domov a kúpiť si malé gazdovstvo. V každom liste písal, že sa snaží, ale že to ide pomaly. Johana dúfala, že to stihne, kým ešte bude žiť – že sa vráti a ešte raz ho uvidí, kým zomrie. Mala už predsa 75 rokov...
V tom čase sa po poštu chodilo len raz do týždňa – v nedeľu v čase bohoslužieb. Keď ma mama poslala za Johanou na Štedrý večer alebo deň pred ním, zvykol som jej doniesť poštovú poukážku z Ameriky a niekedy aj list od Franka. Mohol som jej priniesť čokoľvek, nič nebolo také vzácne, ako dôkaz, že jej syn žije. Dlho neprehovorila ani slovka a držala poukážku alebo list v trasúcich sa rukách.
Zas si si ma našiel, povedala rozpačito.
A tak som jej zvykol prečítať list, pretože jej zrak sa s pribúdajúcimi rokmi zhoršoval a synove písmo bolo ťažko čitateľné, pretože používal množstvo amerických slov a výrazov.
Raz na Vianoce však pre ňu neprišiel žiadny list ani peniaze. Upokojovala sa tým, že pošta z Ameriky mešká. Možno príde na Nový rok ... Čakala však zbytočne. Prešiel sviatok Troch kráľov a stále nič. Už sa ďalej nemohla vyhovárať na meškanie pošty.
Prešiel celý rok a opäť boli Vianoce – ale od Franka neprišiel ani list, ani peniaze. Z Johaninho hlasu bolo cítiť, že sa oňho začína báť. Asi má toho tak veľa, že nemá čas napísať... Len ťažko by vysvetlila, že zabudol na svoju mamu dva roky po sebe. Johana sa však všemožne pokúšala ospravedlniť syna a hľadala jeden dôvod za druhým, prečo nenapísal.
Mama ju utešovala:
Keď deti z Ameriky prestanú písať, znamená to, že sa čoskoro vrátia domov!
Áno, určite! Johanina tvár sa zrazu rozžiarila.

* Jedno leto sme dostali návštevu z Ameriky! Najmladší brat mojej mamy prišiel domov na niekoľko mesiacov a navštívil nás. Vtedy sme sa často rozprávali o známych z okolia, ktorí odcestovali do Ameriky. Raz mama spomenula Johaninho syna Franka, ktorý odišiel do Ameriky iba pár rokov po mojom strýkovi Oskarovi.
Ach áno, Frank, povedal strýko Oskar. Smutné. Však ste počuli, že zomrel?
Presne toho sme sa obávali, pretože ubehli tri roky odvtedy, čo naposledy poslal
list svojej mame. Nikto to však nechcel povedať Johane, ktorá žila v domnienke, že syn žije.
Strýko Oskar nám porozprával, že Frank zahynul pri vykoľajení vlaku neďaleko St. Paul v Michigane pred viac ako troma rokmi. Strýko ho stretol v meste deň pred nešťastím a vedel, že má v pláne cestovať práve tým vlakom, čo sa vykoľajil, takže nemohlo ísť o nedorozumenie. Bol tak znetvorený, že ho nebolo možné identifikovať, ale doklady , ktoré mal pri sebe, dokazovali, že to bol. Úrady nevedeli, že jeho mama žije, preto sa o tom nedozvedela.
Myslím si, že by sme to Johane nemali povedať, povedal strýko.
Kým bude žiť, môže veriť, že jej syn Frank žije! Všetci sme s ním súhlasili. Johana mala ťažký život. Prečo by sme ju mali ešte zaťažovať smutným osudom jej syna? Nech len dúfa ďalej; a verí v to až do smrti.
Zhodli sme sa na tom, že Johane o synovej smrti nič nepovieme. Veď už iste nebude dlho žiť. Začala byť chorľavá a už nemohla pracovať ako nádenníčka, čoskoro nebude vládať ani priasť a tkať. Každý mesiac dostávala od obce štyri koruny na živobytie. Žila z týchto peňazí a jedla, ktoré dostávala od bohatších ľudí z okolia. Sto päťdesiatich korún, ktoré mala zamknuté v truhlici, sa ani len nedotkla. Tieto peniaze mali slúžiť na to, aby nebola pochovaná na trovy obce.
Z času na čas som jej doniesol batôžtek s jedlom od mamy; zabúchal som jej na dvere, a keď som zbadal v okne jej tvár, postavil som sa a čakal som. S vekom jej ubudli sily – dlhšie jej trvalo, kým odstránila žrde spred dverí.
Tvár sa jej rozžiarila, trasúcimi rukami chytila batôžtek, natešene rozprávala a bola šťastná. Keď však nastal čas môjho odchodu, zachmúrila sa a opýtala sa ma:
Nedoniesol si mi žiadny list z Ameriky, všakže?
Niekedy bolo pre mňa ťažké ísť za Johanou - nie preto, že to bolo ďaleko, ale preto, že sa ma vždy pýtala na list.


* V jednu nedeľu prišiel otec domov z kostola a priniesol list s americkými poštovými známkami, ktorý bol pre Johanu z Hågermålenu.
Prekvapilo nás to, pretože pokiaľ sme vedeli, nemala starenka iných príbuzných v Amerike. Ešte viac nás prekvapilo, keď mama na obálke spoznala Frankove písmo. Je možné, že Frank z Hågermålenu žije, hoci sa päť rokov neozval? Žeby sa strýko Oskar predsa len pomýlil, keď sa domnieval, že Frank zomrel?
Okamžite som bežal s listom ku chalupe. Spomínam si, že to bolo v jeden z prvých teplých májových dní; bežal som bosý a netrvalo mi to dlho. Postavil som sa pred Johanine okno a kričal som, že dostala list z Ameriky. Žrde spred dverí dala rýchlo preč, pripomenulo mi to dni, keď ešte vládala.
Johana si zadychčane sadla na stoličku a v ruke držala list.
Konečne, konečne! povedala unavene. Chlapec predsa len žije! Už som pomaly prestávala veriť!
„Našiel si ju“, ako hovorievala, musel som teda pohľadať v skrinke švédske kvapky. Keď zjedla niekoľko kociek cukru namočených v gáfre, prebrala sa z mdlôb a mohol som jej začať čítať list.
Naozaj bol od Franka, od syna, o ktorom sme sa domnievali, že je mŕtvy. Najprv som sa pozrel na podpis a zbadal som jeho meno.
Akurát som mal začať čítať nahlas, no vtom mi zrak padol na dátum, napísaný hore na prvej strane a zastavil som sa.
Bolo tam napísané: „St.Paul. Michigan, 12. júla 1907. “ 1907- ale veď už je 1912! Čo to má znamenať? Zízal som na dátum a nechápal som to. Prečo Frank napísal 1907 – prečo ho datoval päť rokov dozadu?
Postupne mi dochádzalo, že s listom niečo nie je v poriadku. Nevedel som presne, čo, ale cítil som, že ten papier je nejakým spôsobom čudný. Ani formou ani farbou sa nepodobal na žiadny list, čo som videl.
Johana bola netrpezlivá a prosila ma, aby som sa poponáhľal – preskočil som teda dátum a čítal som:
Frank písal, že je zdravý a že sa má dobre a dúfa, že aj mama sa má fajn. Nepamätám si presne, čo všetko bolo v tom liste, vlastne si nepamätám ani polovicu z neho, ale na konci bolo niečo dôležité: Frank sa rozhodol na jar vrátiť späť do Švédska. Samozrejme sa mu nepodarilo našetriť dostatok peňazí na to, aby si mohol kúpiť gazdovstvo, ako pôvodne dúfal, ale je mu smutno za domovom a už to dlhšie nevydrží. Počítal s tým, že by mal prísť domov asi mesiac po doručení tohto listu – približne na Turíce. Loď by mala prísť tesne pred sviatkami. Z domu odišiel na Turíce, keď boli pastviny v jeho rodnom kraji v Smålande najkrajšie. Domov by sa chcel vrátiť v rovnakom čase, chcel by, aby tam bolo všetko presne také, ako v tú jar, keď sa vydal na cestu...
List som prečítal tri či štyri razy a vždy som mal v pláne, spomenúť jej podivný dátum, ktorý bol napísaný na prvej strane, ale zakaždým som ho preskočil. V danom okamihu sa mi zdalo, že Johana je najšťastnejším človekom na zemi. Nedokázal som jej povedať nič o dátume listu.
Doma som však vysvetlil, že Frank napísal tento list pred piatimi rokmi, teda pokiaľ sa nepomýlil v dátume. Moja mama sa ešte neskôr pozrela na obálku doma u Johany a jej predpoklady sa naplnili: Na obálke bola pečiatka z roku 1907. S listom skutočne nebolo niečo v poriadku – bol od mŕtveho.
Johanin syn písal svojej matke pár dní pred vlakovým nešťastím, ktoré ho stálo život. Občas sa stane, že list zablúdi a trvá niekoľko rokov, kým sa dostane k svojmu adresátovi. Tak to bolo aj v tomto prípade, či už bola dôvodom nejasne napísaná adresa alebo to bola len číra náhoda. V každom prípade list blúdil päť rokov.
Asi to tak malo byť, že list príde na svoju adresu , kým Johana ešte žije, povedala mama.
Z Johany bol zrazu iný človek, pretože jej syn sa mal vrátiť domov. Rozprávala o tom každému – Frank sa neozval päť rokov, ale zrazu len tak napísal, že príde! To sa dalo čakať, typický Frank! Určite sa neozval len preto, aby matke pripravil veľké prekvapenie, keď konečne napíše.
Áno, Johana úprimne ďakovala nášmu Pánovi za to, že predtým než zomrie, bude mať možnosť uvidieť ešte raz svojho syna. Cítila, že už jej nezostáva veľa času. Príde domov na Turíce – v najkrajšom období roka, v rovnakom čase, ako odišiel. Chce, aby bolo všetko také, ako bolo, keď odchádzal, hovorila. Typický Frank – bol už raz taký.
Najneskôr na Turíce by mal byť doma – a Johana si zaumieni dať dovtedy všetko do poriadku. Vzala peniaze z Ameriky, úspory, ktoré chcela použiť na pohreb, nebolo možné vyhnúť sa tomu – objednala stolára, ktorý by upravil chalúpku zvonka i zvnútra, dala natrieť strechu a vytapetovala izbu, pretože predtým boli po stenách polepené prevažne staré noviny. Musela chalúpku vyzdobiť zvnútra i zvonka, pretože keď Frank odchádzal, bol Hågermålen krajší a želal si, aby všetko vyzeralo tak, ako to zanechal – Johanin syn bol už raz taký. A tak teda nakúpila za Frankove vlastné peniaze.
Chcela navodiť slávnostnú atmosféru; u roľníka, ktorý sa chystal na sviatky zabíjať, objednala teľacinu, kúpila najlepšiu kávu a poslala po pšeničnú múku a napiekla koláče. Dobre si pamätala, že jej Frank mal rád pšeničné koláče, a chcela napiecť presne také, aké mu predtým ponúkala na sviatky. Áno, jej syn by mal všetko spoznať ešte skôr, ako prekročí prah domu.
Johana každému hovorila, že ešte nikdy necítila takú radosť na duši ako počas týchto dní , kedy sa pripravovala na návrat svojho syna z Ameriky. Skôr ako zomrie, ešte raz uvidí to jediné, čo na tomto svete ešte má. Každá žena na svete, čo má jedno alebo viac detí, by jej rozumela...
Keď sa blížili Turíce, prišla raz k nám a s obavami sa opýtala, či sme v novinách nečítali dačo o lodi z Ameriky, ktorá by mala prísť cez víkend. Hádam len nebude meškať? Chcela by napiecť pšeničné koláče a ak bude Frankova loď meškať, budú tvrdé a staré.
Nie, nik nevedel o tom, že by loď mala meškať. Johana teda môže bez obáv piecť svoje koláče...
Ale mama sa otočila a pokrútila hlavou. Zašlo to však už priďaleko – čo teraz? Je možné, že existujú sily, ktoré chceli Johanu ušetriť pred tým najhorším...
A predsa existovali sily, ktoré ju chceli ušetriť, hoci za normálnych okolností neberú na ľudí ohľad. Johana sa venovala činnostiam, ktoré boli nad jej sily. Sršala šťastím, ktoré jej každý prial – týždeň pred Turícami dostala porážku. Našli ju ležať v bezvedomí v chalúpke. Už nikdy sa neprebrala a zomrela deň pred prvým svätodušným sviatkom.
Mama bola na Hägermålene a zatlačila jej oči. Keď sa vrátila domov, povedala:
Malo to tak byť, že list prišiel ešte pred jej smrťou.
Tým chcela potvrdiť niečo, čo už väčšina z nás zažila:
Veľakrát to nie je samotná skutočnosť, ale len naše predstavy o nej, ktoré môžu za náš hlboký smútok či obrovskú radosť.

Barnpjäsen AAAHR!!!

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 02 Mar, 2013 09:01:17

Barnpjäsen AAAHR!!!, skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen, vann år 2006 1:a pris i en världsomfattande dramatikertävling IPC (International Playwright Competition) utlyst av ITI (The International Playwrights’ Forum of the International Theatre Institute) och ASSITEJ (International Association of Theatre for Children and Young People) i Manila, i folkmun kallad teaterolympiaden.

Följaktligen spelas AAAHR!!! på små och större scener världen över, med levande skådespelare, men även med dockor, med en myckenhet av musik och även utan.
Dessutom blev AAAHR!!! utgiven i bokform och erhöll distributionsstöd från Statens Kulturråd.

En dramatiker kan reagera som ett barn, åtminstone i det motto att han/hon vill få beröm i det egna hemmet, av sin egen eller ställföreträdande mor och far. Även om hans eller hennes arbete redan berömdes i Manila, New York, Paris, Berlin och Warszawa, känns erkännandet fulbordat först efter att ens aldrig så liten hemmaplan stämmer in i hyllandet.

Vladimir Oravsky tvingades att lämna Tjeckoslovakien under den kvästa Pragvåren 1968 och var sedan dess varken spelad eller publicerad där. Först nu, och det med besked: AAAAHR!!! premiärvisades på Slovakiens största barnscen, Bratislavské Bábkové Divadlo, den 30 november 2012 som teaterns stora julsatsning.
För Vladimir Oravsky är Bratislavské Bábkové Divadlo inte vilken teaterscen som helst, utan det är den teater där Vladimir Oravsky såg sin första teateruppsättning, för exakt 60 år sedan.
På 1960-talet passerade Vladimir Oravsky otaliga gånger denna välkända teaterbyggnad och fantiserade om, att en gång skall hans egen pjäs spelas där och barn tjuta av förtjusning och bita i sina små nävar av spänningen…

AAAHR!!! är skriven på engelska och i svensk språkdräkt heter den ÄÄÄR!!!. På slovakiska fick pjäsen heta NAOZAJ / O CHLAPCOVI, KTORÝ KRESLIL.
Att AAAHR!!! spelas i Slovakien, känns mycket bra, säger Vladimir Oravsky, som hoppas att även Smålands Musik och Teater, teatern i hans nuvarande hemstad, småländska Jerusalem, tar upp den på sin repertoar, fast det verkar som att i Jönköping är det svårare att vara profet i sin egen hemstad än någon annanstans. I Tempelbergets, al-Aqsamoskén, Gyllene portens, Klagomurens, Via Dolorosas och Uppståndelsekyrkans Jerusalem kommer AAAHR!!! premiärvisas våren 2013.

Hälsningar
Vladimir Oravsky

Čo prišiel povedať Tranströmer

Läsvärt på slovakiskaPosted by Jan Gyllenhammar 29 Jan, 2012 11:14:33

Dana Podracká

Čo prišiel povedať Tranströmer
(Laureát Nobelovej ceny za literatúru 2011)

„Nechcem tvrdiť, že som mystikom, ale moje básne vychádzajú vždy z predpokladu, že bytie je mysteriózne.“
Tomas Tranströmer, švédsky básnik

Keď vedci rozlúštili hieroglyfy Mayov, boli zaskočení. Takmer všetky záznamy sa týkali duše, kozmu a ducha. Mená vládcov sa striedali len faktograficky

(odkedy dokedy kto vládol), ostatné zápisy hovorili o duchovných procesoch človeka v súčinnosti s prírodou a s pohybom hviezd. Celé spoločenstvo

považovalo spirituálnu podobu života za prirodzenú formu jestvovania. Človek sa rodil, žil a umieral v súkolí rotujúcich svetov, prijímal energie zvierat, vtákov,

kameňov a kvetov, aby všetko premieňal na duchovnú matériu svetov i zásvetí pod rozľahlými pastviskami hviezd. Spoločenstvo objavovalo svoju tvár v zrkadle

oblohy, medzi slnkom a mesiacom. Tranströmer by povedal: „Čas steká zo slnka a z mesiaca a vteká do všetkých tik-tak-tik-taktných hodín. Do vďačných

hodín. Ale práve tu čas nejestvuje. Iba slávikov hlas, tie drsné zvučné tóny, čo brúsia svetlú kosu nočnej oblohy“ (Slávik v Badulende, s. 172). Bez duchovnej

tváre zmysel jestvovania spoločenstva speje k torzu, ku krívajúcej nohe bytia, ktoré bolo správne uchopené, znetvorené.
Ak sa pri výmene politických režimov v roku 1989 verilo v zmenu, jedna z podstát vtedajšej nádeje spočívala v potrebe prechodu od lapidárneho materializmu

k duchovnosti. K spoločenstvu, ktoré nebude musieť „prehĺtať morálku moci“ a vyhne sa „hre na čiernych a bielych políčkach, kde pach mŕtvol je jediné, čo

nikdy nezomrie“ (Tranströmer, Codex, s. 163). Ikona československého disentu Václav Havel vo svojich textoch a verejných vystúpeniach hovoril o duchovnom

profilovaní štátu v súvislosti s narastajúcou civilizačnou krízou. Prax ukázala, že v zmysle ideológií sa iba jeden materializmus vymenil za iný (konzumizmus).

Duchovný štát so spirituálne založeným človekom však neprestáva byť hypotézou, projektom i utopickou víziou. Mysterióznosť v toku Bytia sa javí ako pneuma,

ktorú vdychuje a vydychuje v každom okamihu sedem miliárd ľudí planéty, spolu so zvieratami, stromami a rastlinami, náhrobnými kameňmi či kancelárskym

nábytkom. V pľúcnom mystériu prílivu a odlivu, príchodu a odchodu, sme ustavične vyzývaní spolu s Tranströmerom, aby sme mali „oči pod obväzmi otvorené

dokorán“.

Nikodémova Európa
Hlboko v Európe je názov jednej z Tranströmerových básní. Píše sa v nej: „Chcú niečo povedať, mŕtvi. / Fajčia, no nejedia, nedýchajú, no hlas im ešte zostal“ (s.

175). Sú bez dychu, a predsa majú hlas, ukrytý v Písme a starých či nových textoch, prihovárali sa nám z horiacich hraníc, na ktorých sa najprv pálili ľudia,

potom knihy; prihovárajú sa nám z textov básnikov a ustavične pripomínajú, že Byť Tu značí Byť v Duchu. Niekto ich začuje cez odraz svetla: „Odraz slnka

v zrkadielku, svetlá škvrna, čo prechádza po múroch domov a kĺže sa nevedomým lesom mihotavých tvárí, biblický text, ktorý nik nikdy nenapísal: ,Príď ku mne,

lebo som rozporuplný ako ty sám‘“ (Pod bodom mrazu, s. 145). A nielen v Európe, aj inde, napríklad v Šanghaji, je to o tom istom: „Za každým, kto tade kráča,

sa vznáša kríž, čo nás chce / dobehnúť, predbehnúť, spojiť sa s nami. / Čosi, čo sa chce zozadu k nám prikradnúť, zakryť nám oči / a zašepkať: ,Hádaj, kto je

to!’ / Vyzeráme na slnku takmer šťastní, kým ideme vykrvácať / z rán, o ktorých nevieme“ (Ulice v Šanghaji, s. 174).
Teologicky vzdelaný Tomas Tranströmer, ktorý vyštudoval dejiny náboženstva a psychológiu na štokholmskej univerzite, zažíval denne na vlastnej koži, že

moderná doba považuje náboženstvo za niečo, čo treba pred ostatným spoločenstvom radšej zatajovať, ako to robil Nikodém. Pointou básne Rozprášená

obec je: „Námesačník Nikodémus na ceste / k Adrese“ (s. 115).
Postava Nikodéma je stará viac ako dvetisíc rokov a v Biblii sa vyskytuje tri razy, najobšírnejšie v Evanjeliu podľa Jána. Nikodém sa stretáva s rabbim iba

v noci, aby ho jeho súkmeňovci nevideli a neodsudzovali ho za to. Vo svetovom umení bola postava Nikodéma geniálne stvárnená Michelangelom, ktorý sám

seba vtesal do postavy Nikodéma, snímajúceho Krista z kríža. V rapavej tvári noci, ktorá sa do sochy zahryzla ako sieť, je aj časť vízie súčasnosti, ktorú žijeme

dnes. Tranströmer konštatuje: „Vo Švédsku je náboženstvo čímsi podozrivým. Ľudia (najmä intelektuáli) sa často za svoju tajnú náboženskú vieru či túžbu

hanbia. Kedysi bolo náboženstvo vysoko organizované, uctievané a stálo najvyššie v hierarchii, bolo verejné, vysoko hore (ako kostolné zvony). Ale teraz sa

musia zvony presťahovať na oveľa bezvýznamnejšie miesto, takmer ako prví kresťania v rímskych katakombách. Zato tam dolu získavajú na sile.“
Čo vidíme za dňa? Klenby a stĺpy vyprázdňujúcich sa kostolov, sadrový obväz „okolo zlomenej ruky viery“. Tranströmerov námesačný Nikodém, hľadajúci

Adresu, sa pýta na to isté, na čo sa skutočný Nikodém pýtal Ježiša: „Ako sa môže narodiť človek, keď je starý? Či môže druhý raz vojsť do lona svojej matky

a narodiť sa? Ježiš odpovedal: ,Amen, amen, hovorím ti: Ak sa niekto nenarodí z vody a z Ducha, nemôže vojsť do Božieho kráľovstva. Čo sa narodilo z tela,

je telo, a čo sa narodilo z Ducha, je duch. Vietor veje, kam chce, počuješ jeho hlas, ale nevieš, odkiaľ prichádza a kam ide. Tak je to s každým, kto sa narodil

z Ducha.‘“ Na to mu Nikodém odpovedal: „Ty si učiteľ v Izraeli, a toto nevieš?“ A Ježiš mu odpovedal: „Amen, amen hovorím ti: O tom, čo vieme, hovoríme,

a čo sme videli, o tom vydávame svedectvo, ale vy neprijímate naše svedectvo. Ak neveríte, keď vám hovorím o pozemských veciach, akože uveríte, keď vám

budem hovoriť o nebeských?“ (J 3; 1-21).
Napriek súčasnému Nikodémovmu námesačníctvu básnik je ten, kto mu pod nohy stelie bezpečnú cestu. Tranströmer verí v báseň (ako to povedal v osobnom

rozhovore básnikovi, prekladateľovi a šíriteľovi jeho diela na Slovensku Milanovi Richterovi): „Báseň môže ľudí inšpirovať. Jej funkciou je priviesť ľudí k tomu,

aby spoznali sami seba, svoj život a nadviazali kontakt s tvorivými schopnosťami v sebe i mimo seba.“
Nielen Švédsko, celá Európa sa stáva Nikodémovou. Za svetla farizejsky hlása kresťanské hodnoty, ale za toho istého svetla podľa nich nežije. Desatoro

formálne rešpektuje, ale nedokáže ho naplniť. Štatistiky odhaľujú, že Európa, najkresťanskejšia časť planéty, má najviac neveriacich, medzi ktorých pribudla

početná skupina neveriacich v nič. „V sne som zostúpil do svetielkujúceho bazéna pod zemou, / bohoslužba na vzbúrených vodách. / Aká premocná túžba!

Aká idiotská nádej! / A nado mnou dupot miliónov pochybovačníkov“ (Veľa krokov, s. 160). Nie je a ani nemôže byť nijakým posolstvom ukazovanie prstom na

tých druhých. Treba začať od seba, od zostupu do vlastného jadra. „Primnohým veciam sa treba otvoriť, primnoho rozhovorov viesť naraz, človek má tenké

steny. / Každá vec dostala nový tieň v závese za svojím zvyčajným tieňom / a človek počuje, ako sa ten tieň vlečie, aj keď je úplná tma“ (Baltické moria, s. 123).

Neprestalo platiť, že gotika vytvorila chrámy „bez stien“, aby nosné oblúky umožňovali vstúpiť svetlu zo všetkých strán a zložito ho lomiť na oblúky v našom

vnútri. Neprestalo platiť, že tisíckrát opakovaná modlitba alebo báseň sa stáva znením, rozhŕňajúcim temnotu.
Tranströmer prišiel povedať, že je našou pozemskou úlohou nadviazať kontakt s tvorivými schopnosťami v sebe i mimo seba, a do tejto práce zahrnúť aj

umenie.

Pod zvitkom Kalevaly
Už v prvej básni z roku 1954 si mladý Tranströmer v básni Prelúdium kladie otázku: „V prvých hodinách dňa vie vedomie obsiahnuť svet, / ako dlaň obklopí

slnkom prehriaty kameň. / Cestujúci stojí pod stromom. Rozvinie sa mu / po tomto prelete vírom smrti / nad hlavou veľké jasné svetlo?“ (s. 8). Táto metafora je

mnohoznak. Je podobenstvom o ranom detstve, keď všetko vieme, ale čím viac dospievame do podoby rodostromu, tým ťažšie je vystúpiť k svetlu, tým

náročnejšie je stať sa alebo sa zjaviť, skontaktovať sa s prabytím. Prepojenie toho, čo už je bez času, s tým čo žijeme v toku času, je tým istým zvitkom.

Najstaršou piesňou, po ktorej siahol Tomas Tranströmer, je národný epos Kalevala a jeden z jeho hrdinov Väinämöinen. „Väinämöinen / plaví sa po moriach

pod pravekým svetlom. / Cvála. Kopytá koňa nie sú nikdy mokré.“ Nie sú mokré, pretože cvála vo zvitku nad našimi hlavami, cvála vo svetle, ktoré uvidíme

alebo neuvidíme – záleží len na nás, ako hlboko siahneme do pamäti sveta.
Kalevala je fínsky národný epos, ale všeobecne sa považuje za epos severských národov. Na jej zrode ma fascinuje okrem iného to, že vznikol až v 19. storočí,

teda umelo, keď sa fínsky jazykovedec Elias Lönnrot (1802 – 1884) podujal na nezvyčajnú prácu. Zhromaždil všetky známe severské ľudové piesne,

zariekadlá a príbehy, aby ich poprepájal a zostavil do eposu. (Takýto národný epos by sa zišiel aj Slovákom, pretože máme dostatok prameňov v ľudovej

tradícii aj v prostonárodných slovenských rozprávkach a povestiach.) Pre Tranströmera je obnova energií, ukrytých v starých zvitkoch a v žitej skúsenosti,

ukrytej v nich, obnovou osobných síl i síl spoločenstva. „Obnova, to sú súvislosti síl, / záhadnejšie než úhorové trasy. / Neviditeľný strom, čo rozkvitol“ (Pieseň, s.

20).
V epose Kalevala sa svet zrodil z kačacích vajec, znesených na kolená kráľovnej vôd, ktoré na chvíľu vystrčila nad hladinu. Šesť z vajec bolo zlatých, siedme

železné. Keď ich kačka chcela vysedieť, bohyňa pocítila na kolenách pálivú žiaru. Strhla sa a natiahla nohy do vody. Vtedy sa vajcia skotúľali do hlbiny a rozbili

sa na kúsky. Sporná časť škrupiny vytvorila zem, vrchná časť nebo.
Medzi nebo a zem umiestnil Tranströmer Spáča, ukrytého v nás ako potenciu. „A ako tuleň v spánku pod vodou / vystúpi nad hladinu, nadýchne sa / a ponorí

sa – stále spiaci – na dno, // tak teraz Spáč sa potajme s tým spojil / vo mne a vrátil sa, kým stál som / s pohľadom upretým na čosi iné“ (tamtiež). Kto je týmto

Spáčom, ktorého v sebe nesieme a mali by sme ho v sebe prebudiť? Spáčom je naše skutočné, duchovne prebudené Ja, na ktoré sme zabudli, ale je v nás,

skryté v transcendencii. Ontologicky vzaté, Boh je prvým existujúcim bytím nielen v bytí ako takom, ale predovšetkým v poznávaní, ktoré uskutočňujeme tu

a teraz, spojení ľudskou mierou so všetkým, čo nás presahuje.
Mýtická kačka z Kalevaly uskutočňuje vtelenie Ducha a znáša vajcia na kolená ako matricu do každého z nás. Deje sa to, ako nás uisťuje básnik, v každom

švédskom dome, v každom obyvateľovi v ňom. V básni Osamelé švédske domy píše: „Kiež bez obáv ucítia / zamaskované krídla / a Božiu energiu / zvinutú

v tme“ (s. 31). Žijeme medzi viditeľným a neviditeľným svetom, ktorý je starší ako človek a jeho predstavy. Železné vajce z Kalevaly predstavuje aj železo

v červených krvinkách, ukryté spolu s Tajomstvom v našej krvi. Úlohou človeka je v spolupráci s predkami uskutočňovať tajomnú duchovnú prácu

zušľachťovania, ktoré má symbolizovať šesť zlatých vajec, šesť dní stvorenia, aby sme prácou na sebe vytvorili deň siedmy. Určený na bytostné stretnutie,

ktoré je nevysloviteľné. Pre Tranströmera byť doma (v Duchu) je nekonečné. „Tu je sever, tu je Štokholm, / plávajúce paláce a chatrče. // Polená v ohni

kráľovského kozuba / sa prepadajú z pozoru do pohovu“ (Byť doma je nekonečné, s. 176). Či je to pozor alebo pohov, vždy je to pozícia vertikálna, držiaca

nielen čestnú stráž, ale predznamenávajúca aj odhodlanie vytrvať v ľudskom údele. Deje sa to každodenne, pri výmene generácií, pri vztyčovaní zástavy, pri

prechádzke po ulici. Deje sa to v mene svetla, ktoré máme rozhrnúť vnútri. „Som celý presvietený, / akési písmo sa vo mne / zviditeľňuje, / slová písané

neviditeľným atramentom, / ktoré sa zjavia, / keď papier držíš nad ohňom. / Viem, že musím ďaleko, / krížom cez mesto a potom / ešte ďalej, pokým je čas vyjsť

von / a dlho sa túlať lesom. / Putovať po stopách jazveca. / Stmieva sa, sotva niečo vidieť. / Tam, v machu, ležia kamene. / Jeden z nich je vzácny. / Je schopný

všetko premeniť, vie rozsvietiť aj tmu. / Je to vypínač pre celú krajinu. / Všetko závisí od neho. / Vidieť ho, dotknúť sa ho...“ (Ďalej dovnútra, s. 110). Magickým

kameňom, ktorý je schopný premeniť celú krajinu, je zrodenie génia, ktorý posúva pravdu o človeku o priečku vyššie. V ňom je obsiahnutý každý individuálny

osud. Je tu stále, obnovuje sa v sebe samom a pôsobí.
Tranströmer prišiel povedať, že najvyšší z kruhov patrí mýtu. Magický orloj predkov určuje náš stred i okraje na rozhraní svetov.

Mystérium tremendum
Sacrum má mnoho podôb. Medzi mystériá, vyvolávajúce transcendentálne chvenie, patria Tranströmerovi anjeli. Nestretáva ich uprostred samoty, v lese či

poli, ale uprostred ľudí, napríklad v románskom kostole, kde sa v polotme medzi blikotom sviečok tisnú turisti. Tam, nevyprosene a nečakane, preletí anjel.

„Anjel bez tváre ma objal / a pošepol krížom cez celé moje telo: / ,Nehanbi sa, že si človek, buď hrdý! / V tebe sa nekonečne otvára klenba za klenbou. / Nikdy

ťa nedokončia, a tak to má byť‘“ (Románske oblúky, s. 180). V akte zachvenia sa v plnej miere vyjavuje mysterióznosť Bytia. Jeho zmyslom je náhle

uvedomenie toho, čo Tranströmer odkrýva básňou: že sa nielen v ňom, ale aj v „Mr. a Mrs. Jonesovcoch, Herr Tanakovi a signore Sabatini“, v tom istom alebo

celkom inom okamihu „nekonečne otvára klenba za klenbou“. Je to prelet bránami, stvorenými a otvorenými pre človeka, prelet priestormi, kde sídli anjel.
Večná je evolúcia prenikania. Tranströmer ako básnik a psychológ dobre vie, že humanitné vedy narážajú na ontologickú rovnosť (pred Bohom a pred smrťou

sme si všetci rovní) a psycho-duchovnú rozdielnosť ľudí. Jediné, čo tieto dve mystériá môže prepájať, je pokora, lebo ona otvára priestor. Ona stvorí anjela,

ktorý preletel telom. Dokonca by sme mohli povedať, že anjel je pevným bodom, ktorý dokáže „pohnúť“ prázdnotou.
Básnik je Ucho sveta, ktorému sa prihovára čokoľvek: románske oblúky, prázdnota, cudzie utrpenie, dieťa, klavír, až po „stonožky notového písma“ či „náhly

úder sekerou odkiaľsi znútra“. V básni Vermeer (s. 180) je inobytie, zakomponované v nás, vypointované hlasom z prázdna: „Jasná obloha sa oprela o stenu. /

Je to ako modlitba k prázdnu. / A prázdno obracia svoju tvár k nám / a šepce: / ,Ja nie som prázdne, ja som otvorené.‘“ Básnik prechádza „stenami“, ktoré

prestali byť stenami a stali sa membránami: „Bolí to, keď sa prechádza stenami, ochorie sa z toho, / ale musí to byť. / Svet je jeden. Zato steny (...) A stena je

súčasťou teba samého – / vie sa to, či nevie, no platí to pre všetkých / s výnimkou malých detí. Pre ne steny niet“ (tamtiež). Kto je uchom ucha, môže prijať hlas,

ba môže sa stať oporným pilierom či vysvetlením zjaveného obrazu. Ako je Vermeer štetcom, farbou i svetlom obrazu, básnik je jeho poslucháčom, divákom

i hovorcom. Tak sa to deje napríklad pri Tranströmerovom pohľade na Vermeerov obraz Žena v modrom, čítajúca list. Obraz sa v istom okamihu stáva

membránou, cez ktorú sa dá prejsť stenou. A tam sa začína okamih mysteriózneho Bytia okamihu: „Pokojne dýchaj (...) Neznáma modrá hmota priklincovaná

k stoličkám. / Zlaté nity sem prileteli neslýchane rýchlo / a zmeraveli, / akoby nikdy neboli ničím než tichom“ (tamtiež). Rozvlniť toto ticho značí stávať sa

súčasťou zjaveného, prepožičiavať mu oči, uši, zmysly, prepožičať mu chrám tela. To, čo zostáva, je „zanovité hmkanie nahor hlbinami“.
Takéto stretnutia sú skutočné, tu sa nestretáva živý Tranströmer s mŕtvym Vermeerom, ale stretáva sa priateľ s priateľom, Ucho s Okom, telo s Duchom.

Embryo v lone matky sa podobá na veľké ucho, ktoré naozaj celým rodiacim sa Bytím počuje. Jedným z Tajomstiev Bytia je načúvať, učiť sa to každý deň,

neprestávať. „Jedného marcového dňa zídem k jazeru a načúvam. / Ľad je modrý ako nebo. Puká pod slnkom. / Slnkom, čo taktiež šepká do mikrofónu pod

ľadovou pokrývkou. / Buble to a kvasí. A v diaľke akoby ktosi vytriasal plachtu. / Všetko dokopy sa ponáša na Históriu: na naše TERAZ. Sme / ponorení,

načúvame“ (O Histórii, s. 79).
K priateľom Tomasa Tranströmera patril aj riaditeľ nápravného ústavu pre mladistvých v Hällby A. Nordin, psychológ a básnik. Roku 1959 Tranströmer napísal

deväť haiku, z ktorých osem mu poslal ako novoročný vinš. Kniha s deviatym haiku vyšla o 42 rokov neskôr, roku 2001. Tieto haiku rozprávajú o statuse

nemilovaného, o duchovnom zranení, o páde rozumu i citu a o ľudských múroch, ktoré vytvárajú väzenie. Deviate, sťaby všetko završujúce haiku, znie: „Chlapec

vypije / mlieko a zaspí v cele, / v matke z kameňa“ (s. 49). Cela v nápravnom ústave je kamenným lonom, štvorstenným tetragramom smrti a zmŕtvychvstania,

miestom, kde sa musí Ucho znova narodiť. Tranströmer v básni Madrigal napísal: „Najťažšie zločiny ostanú neobjasnené aj napriek nasadeniu mnohých

policajtov. Rovnako kdesi hlboko v našich životoch pretrváva veľká neobjasnená láska. Zdedil som temný les, ale dnes idem do iného, do jasného lesa“ (s.

183). Ale uskutočniť tento transfer je ťažšie ako stvoriť väzenie.
Kamenné runy v poli, svetoznámy Stonehenge, mohyly a pyramídy, to všetko hovorí o hranici, ktorú treba prekročiť v Duchu. Nevieme obsiahnuť nepoznateľné

a nepomenovateľné, no dokážeme vyslať tón, stať sa chvením. Tam, na konci chvenia, sa ako ozvena odohráva stretnutie s Menom. „Konečne sa môj život

vracia. Moje meno prichádza ako anjel. Spoza múrov zaznie nástup trúbok (ako v ouvertúre Leonóra) a chytro-prechytro schádzajú spásonosné kroky dlhými

prednými schodmi. To som ja! To som ja!“ (Meno, s. 95). Celé priestranstvá sú plné ľudí, ktorí svojím chvením rozhrnuli čas. Tranströmer ich neprestáva vidieť,

cítiť, neprestáva počuť ich životy: „Vitajte v autentických galériách! / Vitajte v autentických galérach! / V autentických galejach! // Chlapec karatista, ktorého

úder ochromil chlapa (...) A tamtá žena kupuje a kupuje veci, aby ich vzápätí hodila do papule prázdna, čo sa zakráda za ňou (...) Pán X si netrúfa vyjsť z bytu

(...) Žena, čo kedysi utiekla z Karélie (...) Tieto tváre nie sú vymyslené, sú skutočné. / Ležím vystretý ako priečna ulica. / Mnohí vystupujú z bielej hmly. / Kedysi

sme sa skutočne dotkli jeden druhého!“ (Galéria, s. 140). Pozornosť, ktorú venuje živým i mŕtvym, je uchom načúvania, srdcom premeny.
Tranströmer prišiel povedať, že treba načúvať hlasu v nás i mimo nás, lebo otvára steny k iným ľuďom, priestorom i časom a predznamenáva mapy

duchovného trasovania.

Snívanie mimo dohľadu
Tranströmer si v básni Seminár snov predstavuje ako štyri miliardy ľudí na zemeguli spí a sníva. „V každom sne sa tlačia tváre, telá – / snívaných ľudí je viac

ako nás. / Nezaberajú však žiadne miesto...“ (s. 161). Kaleidoskop rotujúcich obrazov a prianí, ktorý by vznikol nie zo snívajúcich, ale snívaných, by možno

viedol k celkom inému osadenstvu zemegule, než aké existuje v realite. Podľa Junga sny neklamú, hovoria pravdu, nič neskresľujú, nič nezastierajú, sen je

vnútornou drámou, v ktorom je snívajúci scénou, hercom, šepkárom, režisérom, autorom, divákom aj kritikom. Sny sú psychické orgány duše. „Jestvuje

snívanie mimo dohľadu, / čo nikdy neprestáva. Svetlo pre iné oči. / Zóna, kde loziace myšlienky sa učia chodiť. / Tváre a postavy sa preskupujú“ (tamtiež).

V snoch je detská energia, ktorá vidí bez príkras a bez racionálnych opôn dospelých. V snoch prechádzame stenami, kamkoľvek chceme, kamkoľvek mimo

dohľadu. „Prisnilo sa mi, že som navštívil veľkú nemocnicu. / Nijaký personál. Všetci boli pacientmi. // V tom istom sne novonarodené dievčatko, / ktoré

hovorilo celými vetami“ (Smútočná gondola č. 2, s. 189 – 191). „Prisnilo sa mi, že som šiel autom dvesto kilometrov zbytočne. / Všetko sa zrazu zväčšilo.

Vrabce veľké ako sliepky / spievali, až to trhalo ušné bubienky“ (tamtiež). „Prisnilo sa mi, že som nakreslil klávesy / na kuchynský stôl. Hral som na nich, nemo.

/ Susedia vošli, chceli počúvať“ (tamtiež). „Prisnilo sa mi, že som šiel prvý deň do školy, no prišiel som neskoro. / Všetci v triede mali na tvárach biele masky. /

Kto bol učiteľ, nedalo sa určiť“ (tamtiež).
Sen za snom otvára klenby a duša prelieta ako anjel, bez tela a bez tváre. Kolobeh snov roztáča prahmotu predstáv, prabytie večnosti. „Ľudia spia: // jedni

spia pokojne, iným sa v tvári črtá napätie, / akoby práve tvrdo trénovali pre večnosť. / Netrúfajú si vzdať sa ničoho, hoci spánok je hlboký. / Oddychujú ako

spustené závory, keď tade prechádza / mystérium“ (Nokturno, s. 67). Toto mystérium má aj podobu prelínania minulého s prítomným, zažitého s nezažitým,

videného s nevideným atď. Všetky takto pospájané sny, predstavy, zážitky, myšlienky a iné kvality psycho-duchovného Bytia sa v Tranströmerovej poézii

stávajú navigátormi vedomia i svedomia, nástrojom očistenia a liečia choré úseky nášho života, aby sa do nich nasťahovalo zmierenie. Memoáre zo svojej

mladosti, ktoré Tranströmer vydal roku 1993, nazval: Spomienky ma vidia. Akoby všetko prežité, všetko, čo sa navinulo na emocionálne krosná, dostalo

dodatočné oči, ktoré monitorujú náš pohyb v psycho-duchovnom priestore. Podobnú funkciu plnia aj zážitky z ciest, kde sa už videné (déjà vu) a nikdy

nevidené (jamais vu) prelínajú. Spomienky ako zážitky už zažitého pretrvávajú v čase ako „Lótove ženy“, ktoré sa stali autonómne, majú vlastný uhol pohľadu,

zohľadňujúci úroveň nášho poznania v tom čase, keď sa reálne uskutočňovali. Toto videnie je videním nás samých, ktoré nás monitoruje cez prizmu hodnôt,

ktoré sme v sebe posilnili alebo sme im povolili uzdu. Tranströmerove zážitky nikdy nezažitého z cestovania sa správajú obdobne: „Cestovanie ma už natoľko

nebaví. Zato cestovanie prichádza ako návštevník ku mne. (...) Niet sa čomu čudovať. Tieto myšlienky ma nesú rovnako verne, ako Susi a Chuma niesli

zabalzamované Livingstonovo telo krížom cez celú Afriku“ (Kukučka, s. 195). Tranströmer naznačuje, že psycho-duchovné dráhy myšlienok, ktoré „vycestovali“

z nás, z našich predstáv a z našich žitých životov, majú schopnosť prenášať v Duchu časť z nás kamkoľvek, kam smerujú bez našej vôle. Myšlienky vytvárajú

sieť, aby okami tejto siete prúdili sny, vlniace sa tam aj späť, vytvárajúce snovú energiu myšlienok, neukončiteľnú transformáciu nás samých vnútri vesmíru.

Veď čo je sen? „Rytier a jeho žena / skamenení, no šťastní / na veku rakvy, čo letí / za hranice času“ (Tri strofy, s. 195).
Predstava, že by na okamih mohol existovať snívaný svet ako alternatíva reálneho sveta, vytvára ilúziu, že je možné, aby hodnoty jednotlivca splynuli s

hodnotami spoločenstva tak, aby sme neboli nútení žiť fiktívne životy, ktoré sú v konflikte s tým, čo by sme mali žiť naozaj. Tranströmer v básni Epigram píše:

„Budovy kapitálu, úle zabijackých včiel, med pre málokoho. / Tam slúžil. No v tmavom tuneli rozvinul svoje krídla / a lietal, keď sa nik nepozeral. Musel svoj život

prežiť odznova“ (s. 181).
Keď nás Tranströmer učí, ako sa stať empatickým, vciťuje sa nielen do živých, ale aj do mŕtvych: „Som Maximilián. Píše sa rok 1488. Väznia ma tu

v Bruggách, / pretože moji nepriatelia sa nevedeli rozhodnúť – / sú to zlodušní idealisti, a čo popáchali na zadnom dvore ohavností, / to neviem opísať, neviem

premeniť krv na atrament. // Som aj muž v overale, čo ťahá svoj rachotiaci bicykel dole po ulici. // Som aj ten, ktorého vidieť, turista, čo podíde a zastaví sa, /

podíde a zastaví sa / a dovolí svojmu pohľadu blúdiť po bledých, mesiacom spálených / tvárach a vzdúvajúcich sa drapériách na starých obrazoch. // Nikto mi

neurčí, kadiaľ mám ísť, ani ja sám, a predsa každý krok / mieri tam, kam má“ (Carillon, s. 165).
Tajomstvo otvorenia vedomému i nevedomému má u Tranströmera mnoho podôb: „Prívalová vlna sa ženie celým textom, za ňou ďalšia / vlna a za ňou ďalšia

...“ (Krátka prestávka v organovom koncerte, s. 152). Alebo inde: „Istý umelec povedal: Predtým som bol planéta / s vlastnou hustou atmosférou. / Lúče zvonku

sa v nej lámali na dúhy. / A vnútri v nej, vnútri zúrila búrka za búrkou“ (Galéria, s. 142). A ešte ďalej: „Čo som ja? Zavše, veľmi dávno, / som sa priblížil na pár

sekúnd až / k tomu, čo je JA, čo je JA, čo je JA. // Len čo som však zbadal JA, / JA zmizlo a vznikla diera, / ktorou som padal ako Alica“ (Portrét

s komentárom, s. 71). Zhmotňujeme v sebe žité i nežité životy a všetko spolu vytvára infobanku Univerza, z ktorej môžeme čerpať, pripájať sa i odpájať,

pridávať solárne obrazy alebo ukrajovať z celku a spôsobovať trhliny. Bez ohľadu na to, či to chceme alebo nechceme, stávame sa mýtotvorným prvkom dejín,

kultúry i národa, ktorý sa uskutočňuje v prítomnosti, ale zároveň sa ešte len stane.
Tranströmer prišiel povedať, že nielen sny, ale aj naše životy majú symbolický význam. Nie je možné oprostiť sa od toho, čo spôsobujeme, aj keby sa zdalo, že

sme mimo dohľadu.

Sieť z hudby
Čo je hudba? Od počiatku sveta slúžila na hymnické ciele, na vzdávanie chvál. Tranströmer píše: „Rok pred smrťou vyšlem štyri hymnické piesne, aby

vyhľadali Boha. / Ale začína sa to tu. / Pieseň o tom, čo je blízko. // Čo je blízko. // Bojové polia v nás, / kde my, Kosti Mŕtvych, / zápasíme, aby sme ožili“

(Umelec na Severe, s. 90). Všetko je to len „preoblečené búšenie srdca“. V ňom je bubon, udávajúci mieru tanca, mieru znenia, z ktorého sa odvíja hudba sfér.

Podľa Kandinského (O duchovnosti umění) sa „slovo vyznačuje vnútorným znením, ktorého zdrojom je čiastočne (a možno predovšetkým) predmet, ku ktorému

sa viaže. Ak však nemáme príslušný predmet pred očami a počujeme iba slovo, ktoré ho označuje, vznikne v našej mysli abstraktná predstava,

dematerializovaný predmet, ktorý vzápätí vyvolá v srdci vibrácie. Žltý, modrý alebo červený strom uprostred lúky je z tohto hľadiska len materiálnou podobou,

náhodne materializovanou formou stromu, ktorý vytvorí naše vnútro pri zvuku slova strom“ (s. 33). Takýmto spôsobom môže dômyselné, básnicky citlivé

použitie určitého slova posilniť vnútorné znenie a nielen posilniť, ale aj „odhaliť ďalšie, dosiaľ netušené duchovné dimenzie“. Kandinský je presvedčený, že:

„Moderní hudobní skladatelia ako Debussy predkladajú duchovné impresie odvodené z prírody a rýdzo hudobnými prostriedkami ich potom premieňajú na

duchovné obrazy. (...) Hudba, úplne nezávislá od vonkajších foriem skutočnosti nemusí svoje výrazové prostriedky z ničoho odvodzovať“ (s. 40). Táto myšlienka

sa viaže na najstaršie predstavy o kozme ako pavúčej sieti, kde pavúk tká svoje nite na základe vibrácií vesmíru, ktoré majú pôvod v Logos. Od tejto predstavy

sa nevzďaľuje ani Tranströmer. „Čierne krídlo, ten lesknúci sa pavúk, / chvelo sa uprostred svojej siete z hudby“ (Balakirevov sen, s. 41).
Tranströmer prekračuje hranicu medzi hudbou a duchovným obrazom, hľadá v medzipriestore duchovnú stenu. Ruský skladateľ Balakirev, ktorý počas hudby

zaspal, vnútri hudby bdie, a zatiaľ čo hrá, stáva sa súčasťou duchovného obrazu: „Drožka sa šmýkala tým smerom, kolesá / priadli a priadli, akoby šušťal

hodváb. // Menšia bojová loď Sevastopoľ. / Stál na palube. Posádka pristúpila bližšie. // ,Nemusíš zomrieť, ak vieš na tom zahrať.‘ / Ukázali mu veľmi zvláštny

nástroj. // Podobný tube a či fonografu, / alebo časti neznámeho stroja. // Zmeravel hrôzou, len čo pochopil: To je / prístroj, čo poháňa bojové lode“ (tamtiež).

Ocitnúť sa zoči-voči nesmrteľnosti značí splynúť s hudbou, stať sa znením. Ale do tejto kozmicko-oceánickej oblasti sa dá zrejme preniknúť len bez poškvrny.
Balakirev sa vracia späť do smrteľnosti, vystupuje zo sna, je hráčom za klavírom: Tenkú membránou medzi človekom a Človekom zmietne diskomfort.

Tranströmer radí priamo znútra básne: „Urob znak kríža!“ (tamtiež) Trvá to až do potlesku, keď sa Balakirev preberá zo sna. Nezneuctiť hudbu krivým motívom

značí stať sa úlovkom aj sieťou hudby.
Ak na počiatku bolo Slovo a vesmír je tiež len Kniha, ktorá sa dá čítať nielen v temnom pláne hviezd, ale aj v genetickom kóde, v knihe Genóm, svojím bytím ju

neustále dopisujeme, aby o nás vydávala svedectvo. „Každý abstraktný obraz sveta je taký nemožný ako / technický nákres búrky. // Doma sme mali

vševedúcu Encyklopédiu, meter na polici, / v nej som sa učil čítať. / Ale každému človeku sa píše vlastná encyklopédia, / narastá v jeho duši, // od narodenia sa

píše, státisíce strán sa tisnú jedna / na druhú, a predsa / toľko vzduchu je medzi nimi! Ako chvejúce sa lístia / v lese. Kniha protirečení. // Čo je v nej, mení sa

každú hodinu, obrazy retušujú / samy seba, slová blikocú“ (Krátka prestávka v organovom koncerte, s. 152). Nič sa nekončí, všetko pokračuje, napreduje

a silnie. „Hudba. A ja stojím uviaznutý / v jej gobelíne, ruky / vystreté – ako figúrka / z ľudového umenia“ (Ráno a vjazd, s. 16).
Tranströmer znamenite ovláda vytváranie duchovných obrazov na báze znenia. Môže sa to začať napríklad kopaním do lopty. „Dvaja chlapci kopú za súmraku

do lopty. / Roj rýchlych ozvien. – Zrazu hviezdne jasno“ (Formuly cesty, s. 45). Roj rýchlych ozvien vystupuje nad miestom, kde sa chlapci hrajú s loptou, vibrácia

priestoru rozvlňuje časopriestor a znenie vystupuje do hlbiny nad scénou.
Básnik, a v ňom naakumulované spoločenstvo, sa stáva svedkom toho, že v kozmickom priestore sa utvárajú ľudské dejiny. Niekde medzi „allegrom

a lamentom“, vo vibrujúcich komorách vesmíru sú putujúce obrazy a scény. „Z mliečnobielej letnej oblohy padá dážď. / Akoby mojich päť zmyslov bolo

napojených na inú bytosť, / čo sa rovnako tvrdohlavo pohybuje / ako bežci vo svetlých dresoch na štadióne, na ktorý mrholí tma“ (Niekoľko minút, s. 96). Stále

ďalej a ďalej smeruje nekonečný peletón generácií, ktoré pretrhli cieľovú pásku svojho času a stali sa svedkami premeny.
Tranströmer prišiel povedať, že hudba je podobou duchovnej skúsenosti, ktorá bola predtým myšlienkou, citom aj skutkom a že vibrujúce trajektórie tónov

križujú kozmicko-oceánický priestor.

Tomas Tranströmer (1931 v Štokholme) je švédsky básnik, jeden z najväčších básnikov 20. storočia. Jeho poézia vyšla vo viac ako 50 jazykoch. Vydal zbierky

básní: 17 básní (1954), Tajomstvá na ceste (1958), Polodokončené nebo (1962), Zvuky a stopy (1966), Videnie v tme (1970), Chodníky (1973), Baltické moria

(1974), Bariéra pravdy (1978), Divé trhovisko (1983), Pre živých a mŕtvych (1989), Smútočná gondola (1996), v ktorej sú aj básne napísané po prekonaní

ťažkej choroby v roku 1990, a Veľká záhada (2004). Získal literárne ocenenia: Petrarcovu cenu v Nemecku, Griffinovu cenu v Kanade, Literárnu cenu

Severskej rady, roku 1998 mu bola na 18. svetovom kongrese básnikov v Bratislave udelená Cena Jána Smreka. Roku 2000 sa Tranströmer zúčastnil

Medzinárodného literárneho festivalu Jána Smreka v Bratislave, kde sa osobne stretol s Milanom Rúfusom. Tretí raz navštívil Slovensko v roku 2006 – ako

hosť podujatia Básnické svety Milana Rúfusa a Tomasa Tranströmera, ktorý v Bratislave zorganizovala N. Hammarbergová. Tranströmerova poézia na

Slovensku vyšla roku 1996 a 2001 vďaka básnikovi, prekladateľovi, priateľovi a propagátorovi jeho diela Milanovi Richterovi. Je to spirituálna poézia žitá

vnútri, privádzajúca človeka do Tajomstva Bytia v kozmicko-oceánickom priestore.

Milan Rúfus
Tomas Tranströmer

Viem – dva a dva nie sú vždy štyri.
Jeden a jeden nie vždy dva.

Videl som ho hrať na klavíri.

Hral na ňom iba ľavou rukou,
tú druhú mal len do počtu
a osudu sa nevmestila
do záhadného rozpočtu.

Bola to hudba a ešte viac než hudba
a necúvnutie pred osudom.
Toto bol kúpeľ v živej vode,
znovuzrodenie pod jej prúdom.

Neskôr som čítal jeho básne.
Boli mocné a krásne...

Bolo to presne to isté.

Pochopil som to, aké šťastné
je porozumieť kolíske.

On ju chápal.
A ona jeho
osobnú ságu dcérku povestí.

A ja som chválil Neznámeho,
za to, že mi ho poslal do cesty.

Bola v tom svätá ľudská sila,
čo neustúpiac jeho priekom,
človečí osud prinútila,
že zložil klobúk pred človekom.


Použitá literatúra:
Tomas Tranströmer: Medzi allegrom a lamentom, MilaniuM 2001. Preložil Milan Richter
Wassily Kandynski: O duchovnosti umění, Triáda 2009. Preložila Anita Pelánová

Evas perspektiv

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 12 Jan, 2012 14:06:47

Varför allt detta skrivande?

Vi lever i en tid när fler och fler ägnar sig åt skrivande. Hur har det blivit så? Vi är många som vill få en egen plats på nätet, som bloggar, twittrar, skriver böcker, biografier etc. etc. Har det sociala livet vi hade förut i ”det verkliga livet” flyttat ut på nätet? Eller är nätet bara ett komplement till det verkliga livet? Hur är det egentligen?

I alla fall, hur det än är idag så minns jag fortfarande den dagen då det för första gången blev möjligt för mig att surfa på nätet. Det var någon gång i början på 90-talet. Sedan dess har livet på nätet ökat exponentiellt och med detta har även förutsättningarna för vårt sociala liv förändrats.

Jag går tillbaka till min fråga, som även är identisk med rubriken på föreliggande inlägg; Varför allt detta skrivande? Jag har behov att förstå och då brukar jag vända mig till vetenskapen. Sociolog och genusforskare Anna Johansson, författare till boken ”Narrativ teori och metod”, menar att det intensiva intresse för berättande har i stor utsträckning att göra med den ”språkliga vändningen” som har skett inom både humaniora och samhällsvetenskap. Denna vändning förknippas med strömningar som postmodernism och poststrukturalism. ”Den mest radikala konsekvensen av intresse för berättande är att hävda att berättande är ett grundläggande villkor för socialt liv. Socialt liv strukturerat som berättelser. Att vi orienterar oss i världen genom våra berättelser. Metaberättelserna, vardagsberättelserna, de personliga berättelserna.” Att vi helt enkelt lever våra berättelser, anser Johansson.

Hon betonar vidare ”att det i berättandet också finns potentialen att ifrågasätta dominerande sociala kategoriseringar och definitioner, och att skapa nya. För att kunna skapa alternativa berättelser måste man utmana rådande maktordning. De dominerande metaberättelserna är organiserade runt mekanismer som reglerar vem som har rätt att berätta vad. Dessa exkluderings- och inkluderingsmekanismer innebär begränsningar för vissa och möjligheter för andra.”

Berättelser har alltid funnits men det är först när berättelsen lyfts upp som en kunskapsform, en outforskad sådan, som intresset börjar växa för dem på riktigt. Och vad är det Johansson menar med den språkliga vändningen egentligen? Det låter nästan som att vi får vända upp och ner på språket. Och det är inte helt fel att tänka så. Som det framgår ovan är språket starkt socialt förankrat. Språket är ett verktyg, språket är vårt. Språket är socialt. Information och kunskap finns överallt runtom oss. Vi har möjlighet att forma och omforma våra egna berättelser men vi har även möjlighet att ta del av andras berättelser. Och det är möjligen här som den språkliga vändningen kommer in när de dominerande ”stora” berättelserna bryts och de nya alternativa berättelserna börjar träda fram. Kvinnorna har t ex hunnit en bit på väg att berätta sin egen berättelse. Vi har kunnat bevittna Berlinmurens fall och Östeuropa har kunnat påbörja sin egen berättelse. Ett annat exempel är länderna i norra Afrika som har börjat skapa sina egna berättelser. Exemplen är redan många där den dominerande berättelsen har förändrats. Och det jag undrar här på slutet är hur eller vad ”vår egen berättelse” är egentligen? Den språkliga vändningen som Johansson skriver om, kan vi också bevittna den i vårt samhälle?

2011-10-05
Eva C. Franko



Lucia

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 16:58:22

Ett utdrag ur boken DET RENA LANDET av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén.

Göran och Zlata passerade den stora anslagstavlan vid skolentrén Årets Luciakandidater satt upptejpade och log med sina bedjande leenden mot sina betraktare. ”Rösta på din favorit!” stod det med stora bokstäver. Göran stannade till och tittade på de blonda tjejerna. Skolans snyggaste.

Göran funderade. Tänk om någon av de änglarna ville bli hans tjej. Tänk om han kunde få en kyss av kandidat nummer två.

Plötsligt och till sin fasa fick han syn på sitt eget porträtt. Göran var Luciakandidat nummer sju.

Wanja smög upp bakom Göran. ”Jag har fått ihop skitmånga röster åt dig!” viskade hon.

Göran hoppade till och bara glodde på Wanja. ”Nej, nej, nej. Jag kandiderar ej. Jag är nöjd.”

Så slog det honom.

Om han blev Lucia, fick han alla tärnor i sitt tåg. Då skulle han kunna välja vem av tärnorna som skulle bli hans tjej.

”Ja, ja, ja!” Göran tog tag i Wanjas kinder och klämde dem röda. ”Tack Wanja! Du kan få bli Stjärngosse!”

”Lägg av va?! Du är sjuk Göran. Inget annat än sjuk!” fräste Wanja. Men Göran brydde sig inte och vände sig till Zlata.

”Och du Zlata, du får vara pepparkaksgubbe!”

Göran rullade korridoren bort.

”Då i vårt mörka hus, rullar med tända ljus, Sankta Göran, Sankta Göran.”

”Vi har röstat på dig Göran!” några tjejer i Görans parallellklass, som aldrig någonsin hade gett Göran en blick tidigare, skröt om sin insatts.

”Man tackar, man tackar!” tackade Göran och gjorde en svepande gest med handen som om han lyfte hatten för tjejerna.

”Tro inte att du vinner!” fräste en av kandidaterna. Men Göran bara log och höll tummarna.

Hårt.

Riktigt hårt.

När elevrådets ordförande och kassör tillsammans med rektorn räknade röstsedlarna, bevittnade de att samma lyckans ost som tidigare vann modelltävlingen även hade skrapat ihop flest röster i Luciatävlingen.

”Nej, det här får inte vara sant!” utbrast rektorn och tog sig för pannan. ”Det begriper väl var och en att vi inte kan ha en kille och till på köpet i en rullstol som Lucia!”

Göran satt inne på rektorns rum och motsatte sig rektorns argument om den oföränderliga Luciatraditionen.

”Ja men det förstår du väl att dina kamrater gör narr av dig!” menade rektorn.

”De vill ha mig och de ska få mig!” avslutade Göran diskussionen och rullade ut från rektorns kontor.

”Lusse lelle, Lusse lelle, Elva nätter före jul!”

Rektorn hade aldrig varit med om något liknade. Lucia är en högtid, en årlig tradition, och traditioner ändrar man inte på hur som helst.

Get-Hans kom fram till Göran efter lektionens slut. ”Har du tid en stund?”

Göran nickade.

”Rektorn bad mig prata med dig!”

”Får jag gissa? Han vill hälsa, att från och med nu, är på hans skola hjulmänniskor lika mycket värda som fotmänniskor! Rätt?”

”Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt?”

”Absolut!”

”Rektorn bad mig framföra att du fick helgen på dig att fundera på om du ville ändra ditt ställningstagande.”

”Det kvarstår!”

”Det är bra Göran!” Get-Hans klappade Göran på axeln.

”Vi bär ljus till dig som är i mörker!”

”Jag håller med dig fullständigt. Att eleverna valt dig är demokrati i sin sannaste och renaste form. Trevlig helg!” bräkte Get-Hans glatt.

När Göran på måndagen passerade musiksalen hörde han hur kören övade på Lucialåtarna. Han rullade genast till rektorsexpeditionen.

”Nämen, där är du ju!” utbrast rektorn och slog ihop händerna. ”Har du tänkt över ditt beslut?”

”Jag är årets Lucia!”

”Göran?!” rektorn stirrade förundrat på sin elev. ”Lucia är en viktig tradition här i Sverige.”

”Jag håller med dig. Den är mycket viktig!”

”Och det är mycket viktigt att det är en tjej som är Lucia. En vacker tjej. En tjej som kan gå!”

”Nej. Där har du fel!”

Rektorn tittade förvånat på Göran.

”Lucia är en symbol för de utstötta, en symbol för de svaga. Lucia kommer med ljuset. Det är det som är budskapet. Inte om hon har Lusselelle mellan benen eller inte och definitivt inte om hon skrider fram eller rullar. Lucia var lika handikappad som jag!”

”Nu är jag inte med i ditt resonemang!”

”Lucia var blind!” röt Göran. ”Fast tydligen mindre blind än du!”

”Nu lugnar vi ner oss lite! Annars relegerar jag dig. Vem tror du att du är? Du skall inte köra över en tradition som vi vill ha här på skolan. Varken med eller utan rullstol.” Rektorn kokade av ilska.

”Så här kompromissar vi så att alla blir nöjda och glada; Du får ett diplom där det står att du korades till årets Lucia men du får inte vara med i Luciatåget. Är det förstått? Nu går… eller rullar… eller försvinner du ut härifrån med eller utan diplom!” Rektorn knuffade ut Göran ur kontoret och slog igen dörren.

Göran författade ett brev till Jämställdhetsombudsmannen JämO. Han hoppades innerligt att det stora O:et i JämO inte stod för en stor nolla som befäster det sorgliga intet som en JämO gör för jämställdheten.

Några veckor senare, när Luciafirandet redan passerat, svarade JämO på Görans brev.

”Hej.

Jag förstår att du är arg över att du inte fick vara Lucia. I läroplanen för grundskolan står det bland annat att skolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller men så är det tyvärr inte.

Det finns jämställdhetsutbildningar för pedagoger. Tipsa gärna din rektor om dessa utbildningar.

Vladimir Oravsky och Daniel Malmén.


Karp som jultradition

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 16:49:48

Vladimir Oravsky

Det sägs att svenska barns förkärlek för fiskpinnar är medfödd. I dag finns fiskpinnar även i mitt hemland, men när jag var barn, fick vi panera fisk själva. Panerad karp anses vara en delikates i mina hemtrakter även i dag. Mina barn föredrar dock fiskpinnar. Min äldsta dotter Kattis redovisar härunder hennes syn på panerad karp. Jag vill dock vidhålla att panerad karp verkligen är en delikatess, inte minst när den avnjuts tillsammans med syrlig, fransk potatissallad och ett glas Riesling serverad i handslipat kristallglas. Men som man säger: De gustibus non est disputandum, om tycke och smak bör man ej tvista.

Pappa vill alltid ha karp till julmiddag. Det är en slovakisk jultradition som han helst inte vill avstå ifrån.
”Jag har ätit karp vid jul sen jag simmade som spermie i min fars pung”, brukar han säga, och det, tillsammans med stanken av karpäcklet bidrar till att vi övriga tappar aptiten direkt. I alla fall respekterar vi hans vilja och står ut med denna avskyvärda rätt en gång om året.
När man tillagar karp så sparar man dess torkade fjäll som ett tecken på rikedom. ”Titta, vi är rika!”, plägar pappa säga när han visar en jättesäck med karpfjäll. ”Den har jag ärvt från min mor och en dag kommer allt detta bli ditt”, kan han säga med tårfyllda ögon.
”Jag skulle föredra riktiga pengar”, svarar jag filosofiskt och pappa säger: ”De är riktiga pengar, fast de är förtrollade just nu. Om vi verkligen kommer att behöva dem någon gång, så ska du få se. Men vi är lyckligt lottade som har tak över huvudet och mat att fylla våra magar med.”
”Jag förstår vad du menar”, säger jag och min far kramar om mig hårt.
Pappa åkte till Polen en gång, och när han två dagar senare var hemma igen hade han med sig en levande karp. Har du någonsin hört talats om någon som smugglar karp till Sverige? Cigaretter, sprit, narkotika, utrotningshotade djur och förföljda människor, visst. Men karp? Om tullaren skulle haffa honom skulle pappa först dömas för olaga innehav av karp och sedan skickas till ett dårhus.
Att man inte käkar karp i Sverige känns naturligt. Karpen är en sötvattensgris som lägger sig i gyttjan på botten av en sjö och bara rör sig på helgdagar. Den är fet och slemmig, och man har den hemma i sitt badkar där den får simma i en vecka innan man dödar den. Det är för att den ska rensa tarmarna i vattnet. Men morsan tyckte synd om den för att den var tvungen att vara utan käk en hel vecka, så hon matade den i hemlighet med korvbitar och bröd. Du har aldrig sett ett så smutsigt badkar förr, jag lovar. Må mina tumnaglar bli blåa om jag ljuger. När pappa fick se det ro¬pade han på mamma och förklarade entusiastiskt:
”Ser du hur mycket smuts det fanns i honom? Några dagar till utan mat och den blir ren som Jungfru Maria.”
Så kom slaktdagen.
Pappa sjöng:
”Det finns röding, lax, sik, abborre och gädda,
och det finns fiskpinnar.
De fångas av fiskare;
svenskar, sikher och finnar.
Rödingen har fenor, laxen har stjärt, siken har gälar,
men fiskpinnen är bäst, den har ingenting kvar,
varken fenor eller stjärt, sågar kaviar.
Låt fiskpinnen simma fritt i akvariet!”
Sedan vässade pappa knivarna, medan mamma kidnappade karpen, det vill säga hon låste in sig i badrummet med den. Och medan far bankade på dörren, skrek morsan att hon skulle försvara karpen med sitt liv.
”Över min döda karp, jag menar kropp!”, lovade hon.
Klockan tio lagade pappa starkt kaffe och med en blåsbälg pumpade han sedan in kaffedoften i badrummet genom nyckelhålet. Fem minuter senare kom mamma ut.
”Okej då”, sa hon, ”du får döda den. Men var snäll mot den.”

Det är inte så lätt att döda en karp ska du veta. Den är stor och hal. Pappa sa att det mest humana är att bedöva den så att den inte märker att den ska dö. Så han skulle slå den i huvudet med en brevpress först. Men den klibbiga karpen slank iväg, och far slog sig på fingrarna med en sådan kraft att han fick hålla sin hand mellan benen i flera timmar. Jag trodde att den skulle växa fast där.
”Ser du vad du försvarar?!”, skrek han till morsan. ”Den har gjort mig till en invalid och du är på hans sida! Jag kommer inte att kunna använda handen på flera veckor, kanske ett helt år!”
När pappa hade lugnat ner sig och handen fått en tilltalande blå färg, beslutade han att elchocka karpen till döds. Han menade att det sättet måste vara den minst smärtsamma avrättningsmetoden eftersom det är så man dödar förbrytare i USA.
Han la karpen på diskbänken, tog två trådar som han stoppade i eluttaget och medan han höll i karpen med den skadade handen lade han trådarna på karpen. Sedan skrek han som en babian. Far alltså, inte karpen. Karpen, stackaren, blev förstummad, trots att en karp av traditionen och naturen är stum. Efter det säckade han ihop. Både karpen och pappa, faktiskt. Radion slutade spela, kylskåpet slutade brumma, det blev tyst. Totalt tyst. Bara karpens stjärt hördes när den slog mot kökets korkmatta. Far var död. Som en brottsling i USA.
Morsan fick ett hysteriskt anfall och började skrika högt nog att väcka de döda. Det väckte min far. Han vaknade till och tittade på sin gapande hustru och eftersom han inte förstod vad som hade hänt frågade han henne:
”Har vi vunnit på Bingolotto!?”, och så började han också gapa allt vad han orkade i tron att vi hade blivit någon miljon rikare.

Den julen åt vi ingen karp. I stället hade vi en annan slovakisk specialitet: grisfötter. Jo, du läser rätt; grisfötter. Marinerad myrhjärna smakar bättre, det kan jag lova dig.
När morsan skulle sticka gaffeln i sin grisfot som avslappnat vilade på hennes julbordstallrik mumifierad i en slags dallrande gelé, hoppade foten upp och träffade hennes glasögon som i sin tur föll ner i tallriken och krossades. Pappa kommenterade meddetsamma:
”Vem har någonsin sett någon äta grisfötter med kniv och gaffel?” Så tog han sin grisfot mellan den blåa handen och den friska, men innan han hann bita i foten, skuttade den iväg och fläckade ner hans festkostym.

Vi avslutade vår julmiddag i Röda Korsets lokaler bland fattiga och hemlösa. När man tänker på det så blev vi den dagen utkörda från vårt hem av en karp och ett par grisfötter på självaste julafton.

Jag avslutar med en av pappas dikter:

”De härligaste köttbitarna med senor, fett, svans, ögon, tunga och klövar,
maler man ner och blandar med smakämnen och en massa billigt mjöl,
rullar till en boll och steker eller stuvar.
Härligt feta köttbullar,
med klibbig lingonsylt
och pulverlagat mos,
är så gott så gott,
att håret sig krullar.
Såna köttbullar kan man spela fickbiljard med!”

Vilken rätt på vers,
Vilken fars på färs.
/Kattis

Utdrag ur boken
DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ
av Vladimir Oravsky

Grevinnan och betjänten

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 15:53:41

Vladimir Oravsky

42-års jubileum: Grevinnan och betjänten
På svensk TV sedan 31 december 1969. I 42 år i rad.

Käre läsare,
läs nedanstående rader om "The same procedure as last year" och avnjut sedan denna sketch. Tack vare din nyvunna kunskap, kommer "The same procedure as last year" skänka dig en helt ny och rikare upplevelse.

I Danmark visas stycket under namnet 90-års fødselsdagen sedan 31 december 1973.
I Norge heter den Grevinnen og hovedmesteren, och sänds på TV sedan anno 1975.
I Storbritannien och USA visas denna sketch under namnet The 90th Birthday, or Dinner for One och i de tyskspråkiga länderna är denna världsberömda revystycke känd under titlarna Der 90 Geburtstag och Dinner for One. I Väst Tyskland, Österrike och Schweiz visas den sedan 31 december 1963, alltså i 47 år i rad.

"Grevinnan och betjänten" är en kort pjäs producerad av Norddeutsche Rundfunk och har, mig veterligen, två titlar: "Der 90 Geburtstag" och "Dinner for One". Förmodligen har den mångfaldiga förekomsten av repliken "The same procedure as last year" medfört, att stycket fastnat i åskådarnas minne mest under det namnet. Kärt barn har många namn. Jag har sett "The same procedure as last year" i tre olika versioner. Två av dessa är i stort sett identiska. Det som skiljer dem åt är små detaljer i scenrummet, kamerans placering samt redigering. I denna text refererar jag till den schweiziska versionen producerad anno 1963 av Max Ernst. Det är den som finns hos Sveriges Radio TV och som enligt mig är den mest lyckade, tack vare sparsam klippning, genomtänkt kameraplacering samt pålagt burkskratt som jag betraktar som mycket smittsamt.

Det Danske Fjernsynet har sin version, även den framförd av paret Freddy Frinton och May Warden. Regissören Heinz Dunkhase och den sedermera legendariske producenten Peter Frankenfeld trollar i denna tyvärr bort det komiska med ganska okänsliga kamerainställningar och genom att låta betjänten James spela över mer än vad stycket motiverar.

Den tredje versionen såg jag som liten grabb och den ingick i en dokumentärlångfilm av den semierotiska typen som den flitige italienske filmregissören Alessandro Blasetti presenterade år 1958 under titeln "Europa di notte". Då hade sketchen "Dinner for One", skriven av Lauri Wylie vars egentliga namn var Morris Laurence Samuelson, redan 35 år på nacken. Den på film uppfångade scenversionen ingick i den bejublade revyföreställningen "John Murray Anderson's Almanac" som Imperial Theatre på Broadway London bjöd på. Den gamla grevinnan spelades av Hermione Gingold och hennes betjänt föreställdes av Billy DeWolfe. Det är alltid vanskligt att analysera en kort pjäs och "The same procedure as last year" är inte bara sex minuter kort, den är dessutom ett music hall- eller snarare ett vaudevillenummer. Man kan fråga sig om det inte under sådana omständigheter rör sig om ren underhållning, utan några övriga ambitioner än att väcka skratt? För dem som producerade stycket kan det förhålla sig så, men de som skrev det måste ha haft ett "skelett" att vira sitt material kring. Så är det bara. Det är diskutabelt. Då jag ville skriva och även skrev en fortsättning på "The same procedure as last year", tvingades jag analysera stycket och på så sätt göra skelettet synligt för mig. På dem nedan följande raderna vill jag dela med mig av vad jag kommit fram till. "The same procedure as last year" handlar om en välbärgad dam, Miss Sophie, som låter sin betjänt James servera en fiktiv kvällssupé till fyra kroppsligt frånvarande gäster. Vin serveras i fyra olika omgångar och James, som förutom betjäntrollen även agerar grevinnans gäster, blir mer och mer berusad. Sketchen slutar när grevinnan och betjänten beger sig upp för en trappa mot sovrummet. I den Aristoteliska dramatiken talas det om en pjäs början, mitt och slut. Min fortsättning eller utbyggnad av "The same procedure" skulle alltså kunna

- ett: omfatta tiden före kvällssupén, exempelvis Miss Sophies förberedelser för supén, eller till och med Miss Sophies ungdom eller hennes bekantskaper med sir Toby, amiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom, de herrar som är andligt "dock icke kroppsligt" närvarande vid supén,

- två: fokusera på tiden under supén; exempelvis att den bjudna fyrklövern står utanför fönstret som sig själva, eller som förkroppsligade änglar, högljutt kommenterande skeendet inomhus,

- tre: utspela sig samma kväll efter det att Miss Sophie och James avslutat supén; vi kan exempelvis följa dem till sovrummet, eller konstatera att det är nu gästerna anländer, något försenade.

- och slutligen fyra: handla om nästa morgon och då exempelvis beskåda Sophies första frukost under det nya året i kontrast till årets sista måltid kvällen innan.

Den ymniga förekomsten av repliken "Same procedure as last year" avslöjar historiens perpetualitet. Kanhända är det en anspelning på att man firar en födelsedag eller ett nytt år. Stöd för det sista alternativet finns i Mr. Pomeroys återkommande hälsning "Happy new year, Miss Sophie!". De fyra gästerna, sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom kan således representera människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas - och Mr. Winterbottom - senectus, samt stå för de ständigt återkommande fyra årstiderna. Värdinnan Miss Sophie är en gammal dam. Trots sin höga ålder, 90 år, är hon mycket vital, vilket gör att man uppfattar henne som praktiskt taget odödlig. Hon är evigheten själv och alltings ursprung, men även bödel; vi bevittnar hur hon utnyttjar James och det ger oss en antydan om varför de övriga herrarna bara är andligen närvarande. Hittills inga problem, det framgår tydligt att sketchen kan tolkas som ett stycke om liv och död, om förintelse och återfödelse.

"Come away, come away, death", sjunger clownen Feste för sir Toby i Shakespeares "Trettondagsafton" och jag tror att det är just den komedin, samt det beryktade besöket av de tre vise männen i Betlehem för 2010 år sedan, som utgjort det litterära underlaget för "The same procedure as last year". Liksom Shakespeare hämtade mycket av sitt stoff från andra författare, så lånar de yngre kollegerna Bertolt Brecht, Edward Bond, Tom Stoppard, Philip Jordan, Mary Steward, Maxwell Anderson, Peter Ustinov och George Abbot från Shakespeare. Shakespeares pjäs "Love and let love" bygger, liksom "The same procedure as last year", just på "Trettondagsafton". Miss Sophie och betjänten James är gamla människor och Shakespeare, som i "Kung Lear" framställt människan och hennes öde i en gammal mans gestalt, är en storartad läromästare att söka sin inspiration hos. Shakespeare skildrade gamla människor grymt i "Som ni behagar" och "Romeo und Juliet". Johan av Gaunt i "Richard II" och drottning Margaret i "Richard III" skänkte han däremot en monumental storhet. Shakespeare drog sig aldrig för att använda de mest drastiska medel för att erhålla en önskad effekt, och han har även flera galna hjältar i sitt persongalleri: Hjältar tokiga av olycklig kärlek som Ofelia; hjältar som spelar sinnessjuka som Hamlet; en galen narr som är tokig på narrars vis; Kung Lear som på grund av en häftig psykisk kris blir omtöcknad och tappar kontakten med den yttre verkligheten; Lady Macbeth som drivs till paroxysmer och naturligtvis Macbeth som ser gäster på sitt party trots att de tvivelsutan lyser med sin frånvaro. Ja just det, liksom gästerna på Miss Sophies party. Det finns fler indicier som pekar på att det var Shakespeares "Trettondagsafton" som upphovsmannen till "The same procedure as last year" hade i åtanke, men jag nöjer mig med att endast nämna några få förutom exempelvis den redan nämnda suputen sir Toby.

- Ett. Grevinnan Olivia i "Trettondagsafton" har en hovmästare, Malvolio heter han, och hans pendlande mellan normalitet och galenskap är inte helt olikt Sophies betjänt James. Och likt Malvolio har James en dispyt med sir Toby varje gång han serverar honom Dionysos och Bacchus ädla nektar.

- Två. På trettondagsafton var det i England vid tiden kring uppförandet av Shakespeares "Trettondagsafton", alltså år ett på sextonhundratalet, tillåtet för tjänare att driva med herrskapet. Det är en tradition hämtad från de romerska saturnalierna och det är detta narrspel som grevinnan Sophie, vars namn betyder vishet, går med på när hon låter sin betjänt år efter år ikläda sig inte en, utan fyra tvivelsutan betydelsefulla herrars personligheter.'

- Tre. James "förklädnad" och en mängd av förklädnaderna i "Trettondagsafton". Man skall inte glömma att "Trettondagsafton" kanske är den mest perfekta komedin om "mistaken identity" som någonsin skrivits. Allt som sker både i "Trettondagsafton" och "The same procedure as last year" är orimligt och fullt av behag. Handlingen är en romantisk lek, en önskedröm och den som minns Ingmar Bergmans teateruppsättning av anno 1975, minns säkerligen den drastiska och dristiga komiken, mustig och grovkornig, shaken not stirred. Det är detta som skaparna av "The same procedure as last year" mest tagit fasta på.

- Fyra. "Trettondagsafton" utspelar sig i Illyrien där människorna är "drunk and mad". Av Sophies och James beteende att döma utspelas även "The same procedure as last year" i samma land, eller åtminstone i ett land som har många kulturella likheter med Illyrien.

Bibelns Josef och Maria uppsöktes av tre gäster på trettonddagen, och om "The same procedure as last year" varit en medeltida moralitet så skulle vi få se tre gäster supera även vid Miss Sophies bord. Nu är emellertid "The same procedure as last year" ett profant och humoristiskt stycke, så Sophie "uppsöks" av fyra gäster, så klart. Om siffran tre är gudomens tal enligt talens symbolik, så är siffran fyra dess motsats, d.v.s. världens tal. I konsekvens därmed kommer Sophies gäster inte med gåvor utan tvärtom "de kommer" för att ta för sig och till och med utan sig själva, bekvämt inkarnerade i Miss Sophies betjänt James kropp.

James: "Good evening, Miss Sophie, good evening."
Sophie: "Good evening, James."
James: "You are looking very well this evening."
Sophie: "I'm feeling very much better, thank you, James."
Detta är styckets inledande replikskifte och om man vidhåller att det är en motsvarighet till de tre vise männen som väntas av grevinnan så kan styckets inledande replikskifte:
James: "You are looking very well this evening."
Sophie: "I'm feeling very much better, thank you, James." tolkas som att Miss Sophie " den vitala evigheten själv " nyss stigit upp ur barnsängen. Det är därför som gästerna, egentligen spädbarnets gäster, enbart serveras flytande föda.

Även det typiskt judiska namnet Pomeroy samt admiral von Schneiders misslyckade uppträdande som soldat "när han slår ihop klackarna" är en anspelning på Herodes soldaters misslyckande med uppdraget och ger näring åt antagandet att den religiösa trettondagen är "The same procedure as last year":s inspirationskälla.

Varför är nu detta ett så roligt stycke dramatik? Vad är humor? Svaren är otaliga, alla lika sanna under vissa förhållanden och förljugna och missvisande under andra. Två av definitionerna tilltalar mig i denna stund mest. Den första är humorteoretikern och skrattutövaren George Mikes parafras på Spike Milligan: "Humor ett sätt att tjäna pengar". Det är en politiserande definition, alltid giltig åtminstone under svångremspolitikens och domedagsprofetiornas dagar. Fråga gärna Lucille Ball, Susan Harris, Carol Burnett, Shelly Berman, Dudley Moore, Gene Wilder, Bob Hope, Marty Feldman, Dom de Louise, Milos Forman, Sid Caesar, Art Carney, Peter Lind Hayes, Pat Boone, Woody Allen, Peter Sellers, Jack Burns, Herb Shriner, Carl Reiner, Mel Brooks, Gerry Moore, Mort Sahl, Jerry Seinfeld, James Thurber, George S. Kaufman, Stanley Myron, S. J. Perelman, Victor Buono, Billy Barnes, Graham Chapman, Jackie Gleason, Eric Idle, Gary Knight, John Cleese, Katla He(b)be, Ronnie Corbett, eller, varför inte, Harpo Marx.

Jag är säker på att dessa mina favoriter instämmer och säkerligen avger högljudda bifall åt den teutoniska verbositet med vilken voluntarismens och pessimismens förkunnare Arthur Schopenhauer definierade denna flyktiga orsak till ansiktsmusklernas speciella sammandragningar som människosläktet begåvats med. "The cause of laughter in every case is simply a sudden perception of incongruity between a concept and real object which has been through some relation, and laugh itself is just an expression of this incongruity". Jo, så sa han och, believe you me, på tyska. Trots att det är svårt att hitta någon alltid gällande definition, så var det viktigt för mig att titta på humorns anatomi i "The same procedure as last year" om jag ville att min fortsättning skulle bli en jämspelt partner till ursprungsverket. Jag antar att det är följande faktorer som bidrar till att vi uppfattar stycket som skrattframkallande. (Jag räknar inte upp dem i någon rangordning och jag är medveten om att några kan uppfattas som mer eller mindre komiska, men även de till synes avslagna kan ta sig, i lyckosam samverkan med andra.)

- Ett. Satiriserande över och förlöjligande av en "helig händelse" såsom födelsedag, nytt år, trettondagen eller en fin middag.

- Två. Anspelningar på och utnyttjande av fördomar, såsom äldre människor i för dem opassande situationer, och deras senilitet.

- Tre. En orimlig värld och "oskäliga" händelser såsom galenskap och absurditeter.

- Fyra. Löjligt vidhållande av det förflutna och strävan att bevara status quo. Hit hör Miss Sophies stelhet, rigiditet och opåverkbarhet av tidens flykt.

- Fem. Den derangerande tidsfaktorn jämförbar med de kanske mest kända exemplen i världsdramatiken, Samuel Beckets pjäser "I väntan på Godot" och "Slutspel".

- Sex. Animerade döda ting så som tigerfällen som får liv.

- Sju. Degradering av värden så som James, den strikte puritanen, som gradvis förvandlas till en thyrsosbeväpnad knöl och som försöker hålla masken in i det sista.

- Åtta. Motsatsernas samverkan, så som Miss Sophies dignitet versus James galenskap, eller en från mytens och sagans värld lånad strikta perpetualitet, contra James rika improvisationskonst, som när han exempelvis samlar spillt vin från bordet. James ständiga frågor och Miss Sophies orubbliga svar, och James rörliga mimik och dynamiska rörelseschema i kontrast till Miss Sophies faciala immobilitet.

- Nio. Händelsernas förnekande av det utsagda, så som när James meddelar "Your favorite soup, I believe" till Sophie samtidigt som han snubblar på tigerskinnet i en sanningskorrigerande kommentar.

- Tio. Upprepning och tomt prat, så som tankar om exempelvis den serverade soppan, som utbyts emellan James och Sophie inte mindre än nio gånger.

- Elva. Missbedömningar av det förväntade: Det är Miss Sophie som ställer den första frågan och vi förväntar oss att det är hon som kommer att fortsätta med sina absurda frågor på vilka hon erhåller oväntade svar. Men i stället är det James som ställer frågor i fortsättningen.

- Ett dussin. Missförstånd av ritualer: James ikläder sig en högreståndsmänniskas roll, men framför den från den lilla människans position. Han slår exempelvis - ihop klackarna à la amiralen, men gör det så som en betjänt, vilket förvandlar hela hälsningsceremonin till en funktionslös absurditet.

- Ett dussin och ett. Åskådarens anpassning till leken, det vill säga åskådaren vill bortse från den socialpolitiska mekanik som tvingar betjänten James till detta spel. Här upprepar han Charlie Chaplins roll i "Moderna tider".

Titta på "The same procedure as last year". Tack vare din nyvunna kunskap om den kommer "The same procedure as last year" skänka dig en helt ny och rikare upplevelse.

© Vladimir Oravsky
Med goda hälsningar


Next »