Rufusbloggen

Rufusbloggen

Om bloggen

"Kultursällskapet Milan Rúfus vänner" är en ideell förening som bildades år 2003. Sällskapets syfte är i första hand att främja och fördjupa kännedom om Slovakisk kultur i Sverige och Svensk kultur, litteratur och framför allt poesi i Slovakien.

Detta är bloggen där du kan skriva inlägg och kommentera vad du vill, gärna med anknytning till "Sällskapets" verksamhet eller annat av kulturellt intresse.

Evas perspektiv

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 12 Jan, 2012 14:06:47

Varför allt detta skrivande?

Vi lever i en tid när fler och fler ägnar sig åt skrivande. Hur har det blivit så? Vi är många som vill få en egen plats på nätet, som bloggar, twittrar, skriver böcker, biografier etc. etc. Har det sociala livet vi hade förut i ”det verkliga livet” flyttat ut på nätet? Eller är nätet bara ett komplement till det verkliga livet? Hur är det egentligen?

I alla fall, hur det än är idag så minns jag fortfarande den dagen då det för första gången blev möjligt för mig att surfa på nätet. Det var någon gång i början på 90-talet. Sedan dess har livet på nätet ökat exponentiellt och med detta har även förutsättningarna för vårt sociala liv förändrats.

Jag går tillbaka till min fråga, som även är identisk med rubriken på föreliggande inlägg; Varför allt detta skrivande? Jag har behov att förstå och då brukar jag vända mig till vetenskapen. Sociolog och genusforskare Anna Johansson, författare till boken ”Narrativ teori och metod”, menar att det intensiva intresse för berättande har i stor utsträckning att göra med den ”språkliga vändningen” som har skett inom både humaniora och samhällsvetenskap. Denna vändning förknippas med strömningar som postmodernism och poststrukturalism. ”Den mest radikala konsekvensen av intresse för berättande är att hävda att berättande är ett grundläggande villkor för socialt liv. Socialt liv strukturerat som berättelser. Att vi orienterar oss i världen genom våra berättelser. Metaberättelserna, vardagsberättelserna, de personliga berättelserna.” Att vi helt enkelt lever våra berättelser, anser Johansson.

Hon betonar vidare ”att det i berättandet också finns potentialen att ifrågasätta dominerande sociala kategoriseringar och definitioner, och att skapa nya. För att kunna skapa alternativa berättelser måste man utmana rådande maktordning. De dominerande metaberättelserna är organiserade runt mekanismer som reglerar vem som har rätt att berätta vad. Dessa exkluderings- och inkluderingsmekanismer innebär begränsningar för vissa och möjligheter för andra.”

Berättelser har alltid funnits men det är först när berättelsen lyfts upp som en kunskapsform, en outforskad sådan, som intresset börjar växa för dem på riktigt. Och vad är det Johansson menar med den språkliga vändningen egentligen? Det låter nästan som att vi får vända upp och ner på språket. Och det är inte helt fel att tänka så. Som det framgår ovan är språket starkt socialt förankrat. Språket är ett verktyg, språket är vårt. Språket är socialt. Information och kunskap finns överallt runtom oss. Vi har möjlighet att forma och omforma våra egna berättelser men vi har även möjlighet att ta del av andras berättelser. Och det är möjligen här som den språkliga vändningen kommer in när de dominerande ”stora” berättelserna bryts och de nya alternativa berättelserna börjar träda fram. Kvinnorna har t ex hunnit en bit på väg att berätta sin egen berättelse. Vi har kunnat bevittna Berlinmurens fall och Östeuropa har kunnat påbörja sin egen berättelse. Ett annat exempel är länderna i norra Afrika som har börjat skapa sina egna berättelser. Exemplen är redan många där den dominerande berättelsen har förändrats. Och det jag undrar här på slutet är hur eller vad ”vår egen berättelse” är egentligen? Den språkliga vändningen som Johansson skriver om, kan vi också bevittna den i vårt samhälle?

2011-10-05
Eva C. Franko