Rufusbloggen

Rufusbloggen

Om bloggen

"Kultursällskapet Milan Rúfus vänner" är en ideell förening som bildades år 2003. Sällskapets syfte är i första hand att främja och fördjupa kännedom om Slovakisk kultur i Sverige och Svensk kultur, litteratur och framför allt poesi i Slovakien.

Detta är bloggen där du kan skriva inlägg och kommentera vad du vill, gärna med anknytning till "Sällskapets" verksamhet eller annat av kulturellt intresse.

VILHELM MOBERG: LIST OD MŔTVEHO

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 03 Mar, 2013 11:57:21

Translation: Michaela Gajdošová <miska.gajdosova@gmail.com>


V oblasti nazývanej Hägermålen, asi kilometer a pol od nášho domu, bývala v čase môjho detstva stará vdova po domkárovi Balkova Johana. Meno dostala po svojom nebohom manželovi Balkovi. Obrábal pôdu na Hägermålene a počas týždňa pracoval ako nádenník u majiteľa pozemku. Domkár zomrel v strednom veku. Odkedy Johanu poznám, bola vdova a bývala sama v malej ošarpanej chalúpke. Pôda bola kamenistá a Johana sa živila tým, že priadla a tkala pre ľudí z okolia. Kým jej sily stačili, pracovala ako nádenníčka hlavne počas ročných období, keď bolo najviac roboty – v čase žatvy, keď sa zbieralo seno alebo vyberali zemiaky alebo vtedy, keď to sama potrebovala. Každé Vianoce dostala desať dolárov od syna Fransa, ktorý žil v Amerike a bol jej jediným dieťaťom.

Johana zvykla priasť pre moju mamu. Často som chodieval ako „poslíček“ medzi našim domom a Hägermålenom. Keď sa nám otelila krava, išiel som ku nej s palacinkami z prvého mlieka. Keď sme zabíjali prasa, poslala ma mama za starou Johanou s batôžkom, v ktorom bol džbán zabíjačkovej kaše, krvavnice, jaternice a kúsok slaninky. Odmenou za jej prácu boli najčastejšie potraviny.

Pretože bývala tak ďaleko, nemala často návštevy a počas zimy, keď bola úzka lesná cestička zasnežená, sa stávalo, že Johana nevidela ľudí aj niekoľko týždňov. Kvôli snehu nedokázala zájsť do dediny. Dobre si pamätám, keď som ju raz navštívil na Štedrý večer. Kvôli silnému sneženiu na ňu najbližší susedia úplne zabudli, začali sa jej míňať zásoby, a keď som prišiel, rozprávala mi, že za posledné tri dni nemala v ústach nič iné len kôrku chleba, ktorú si namáčala do čiernej kávy.

Johanina chalúpka mala len jednu izbu. Steny a dlážka boli deravé, a kde-tu mohlo dovnútra nasnežiť. Počas studených nocí sa pred chladom chránila tak, že sa prikryla všetkými svojimi šatami. Vchodové dvere nemali poriadny zámok; zvnútra boli podopreté ťažkými žrďami. Johana sa veľmi bála tulákov, odvtedy, čo sa jeden z nich dostal do chalupy a ukradol jej dvojkorunáčku. Keď niekto zaklopal na dvere, nevpustila ho hneď dovnútra. Najprv sa spýtala, kto je tam, a keď si nebola istá hlasom, opatrne nadvihla záves, ktorý bol zväčša zatiahnutý, a pozrela sa von. Ak človeka poznala, odstránila žrde spred dverí, a otvorila. Chvíľku som zvykol stáť na moste, kým som sa dostal dnu.

Johanina najväčšia radosť v živote bol syn v Amerike, volal sa Frans, Frank alebo tak nejak. Mala aj iné deti, ktoré však zomreli ešte ako batoľatá. Zostal jej len tento syn, na ktorého sústredila všetku svoju lásku. Písal zriedkakedy, ale Johana si mohla byť istá, že každé Vianoce dostane od neho desať dolárov. Týchto peňazí sa ani nedotkla; skryla si ich a hovorila, že sa použijú na jej pohreb. Bála sa, že pohreb bude na trovy obce, a nik ju nepresvedčil o tom, že je zbytočné, šetriť tak veľa na pohreb.
Johana nerozprávala veľa, ale keď začala rozprávať o synovi z Ameriky, nezavreli sa jej ústa. Všetkým porozprávala, akého má dobrého syna, ktorý na Vianoce nikdy nezabudne na svoju matku. Najskôr ho nechcela pustiť do Ameriky, pretože mala iba jeho. Teraz však bola presvedčená o tom, že to bolo to najlepšie, čo sa mohlo stať, pretože v Amerike by si zarobil toľko peňazí, že by sa mohol vrátiť domov a kúpiť si malé gazdovstvo. V každom liste písal, že sa snaží, ale že to ide pomaly. Johana dúfala, že to stihne, kým ešte bude žiť – že sa vráti a ešte raz ho uvidí, kým zomrie. Mala už predsa 75 rokov...
V tom čase sa po poštu chodilo len raz do týždňa – v nedeľu v čase bohoslužieb. Keď ma mama poslala za Johanou na Štedrý večer alebo deň pred ním, zvykol som jej doniesť poštovú poukážku z Ameriky a niekedy aj list od Franka. Mohol som jej priniesť čokoľvek, nič nebolo také vzácne, ako dôkaz, že jej syn žije. Dlho neprehovorila ani slovka a držala poukážku alebo list v trasúcich sa rukách.
Zas si si ma našiel, povedala rozpačito.
A tak som jej zvykol prečítať list, pretože jej zrak sa s pribúdajúcimi rokmi zhoršoval a synove písmo bolo ťažko čitateľné, pretože používal množstvo amerických slov a výrazov.
Raz na Vianoce však pre ňu neprišiel žiadny list ani peniaze. Upokojovala sa tým, že pošta z Ameriky mešká. Možno príde na Nový rok ... Čakala však zbytočne. Prešiel sviatok Troch kráľov a stále nič. Už sa ďalej nemohla vyhovárať na meškanie pošty.
Prešiel celý rok a opäť boli Vianoce – ale od Franka neprišiel ani list, ani peniaze. Z Johaninho hlasu bolo cítiť, že sa oňho začína báť. Asi má toho tak veľa, že nemá čas napísať... Len ťažko by vysvetlila, že zabudol na svoju mamu dva roky po sebe. Johana sa však všemožne pokúšala ospravedlniť syna a hľadala jeden dôvod za druhým, prečo nenapísal.
Mama ju utešovala:
Keď deti z Ameriky prestanú písať, znamená to, že sa čoskoro vrátia domov!
Áno, určite! Johanina tvár sa zrazu rozžiarila.

* Jedno leto sme dostali návštevu z Ameriky! Najmladší brat mojej mamy prišiel domov na niekoľko mesiacov a navštívil nás. Vtedy sme sa často rozprávali o známych z okolia, ktorí odcestovali do Ameriky. Raz mama spomenula Johaninho syna Franka, ktorý odišiel do Ameriky iba pár rokov po mojom strýkovi Oskarovi.
Ach áno, Frank, povedal strýko Oskar. Smutné. Však ste počuli, že zomrel?
Presne toho sme sa obávali, pretože ubehli tri roky odvtedy, čo naposledy poslal
list svojej mame. Nikto to však nechcel povedať Johane, ktorá žila v domnienke, že syn žije.
Strýko Oskar nám porozprával, že Frank zahynul pri vykoľajení vlaku neďaleko St. Paul v Michigane pred viac ako troma rokmi. Strýko ho stretol v meste deň pred nešťastím a vedel, že má v pláne cestovať práve tým vlakom, čo sa vykoľajil, takže nemohlo ísť o nedorozumenie. Bol tak znetvorený, že ho nebolo možné identifikovať, ale doklady , ktoré mal pri sebe, dokazovali, že to bol. Úrady nevedeli, že jeho mama žije, preto sa o tom nedozvedela.
Myslím si, že by sme to Johane nemali povedať, povedal strýko.
Kým bude žiť, môže veriť, že jej syn Frank žije! Všetci sme s ním súhlasili. Johana mala ťažký život. Prečo by sme ju mali ešte zaťažovať smutným osudom jej syna? Nech len dúfa ďalej; a verí v to až do smrti.
Zhodli sme sa na tom, že Johane o synovej smrti nič nepovieme. Veď už iste nebude dlho žiť. Začala byť chorľavá a už nemohla pracovať ako nádenníčka, čoskoro nebude vládať ani priasť a tkať. Každý mesiac dostávala od obce štyri koruny na živobytie. Žila z týchto peňazí a jedla, ktoré dostávala od bohatších ľudí z okolia. Sto päťdesiatich korún, ktoré mala zamknuté v truhlici, sa ani len nedotkla. Tieto peniaze mali slúžiť na to, aby nebola pochovaná na trovy obce.
Z času na čas som jej doniesol batôžtek s jedlom od mamy; zabúchal som jej na dvere, a keď som zbadal v okne jej tvár, postavil som sa a čakal som. S vekom jej ubudli sily – dlhšie jej trvalo, kým odstránila žrde spred dverí.
Tvár sa jej rozžiarila, trasúcimi rukami chytila batôžtek, natešene rozprávala a bola šťastná. Keď však nastal čas môjho odchodu, zachmúrila sa a opýtala sa ma:
Nedoniesol si mi žiadny list z Ameriky, všakže?
Niekedy bolo pre mňa ťažké ísť za Johanou - nie preto, že to bolo ďaleko, ale preto, že sa ma vždy pýtala na list.


* V jednu nedeľu prišiel otec domov z kostola a priniesol list s americkými poštovými známkami, ktorý bol pre Johanu z Hågermålenu.
Prekvapilo nás to, pretože pokiaľ sme vedeli, nemala starenka iných príbuzných v Amerike. Ešte viac nás prekvapilo, keď mama na obálke spoznala Frankove písmo. Je možné, že Frank z Hågermålenu žije, hoci sa päť rokov neozval? Žeby sa strýko Oskar predsa len pomýlil, keď sa domnieval, že Frank zomrel?
Okamžite som bežal s listom ku chalupe. Spomínam si, že to bolo v jeden z prvých teplých májových dní; bežal som bosý a netrvalo mi to dlho. Postavil som sa pred Johanine okno a kričal som, že dostala list z Ameriky. Žrde spred dverí dala rýchlo preč, pripomenulo mi to dni, keď ešte vládala.
Johana si zadychčane sadla na stoličku a v ruke držala list.
Konečne, konečne! povedala unavene. Chlapec predsa len žije! Už som pomaly prestávala veriť!
„Našiel si ju“, ako hovorievala, musel som teda pohľadať v skrinke švédske kvapky. Keď zjedla niekoľko kociek cukru namočených v gáfre, prebrala sa z mdlôb a mohol som jej začať čítať list.
Naozaj bol od Franka, od syna, o ktorom sme sa domnievali, že je mŕtvy. Najprv som sa pozrel na podpis a zbadal som jeho meno.
Akurát som mal začať čítať nahlas, no vtom mi zrak padol na dátum, napísaný hore na prvej strane a zastavil som sa.
Bolo tam napísané: „St.Paul. Michigan, 12. júla 1907. “ 1907- ale veď už je 1912! Čo to má znamenať? Zízal som na dátum a nechápal som to. Prečo Frank napísal 1907 – prečo ho datoval päť rokov dozadu?
Postupne mi dochádzalo, že s listom niečo nie je v poriadku. Nevedel som presne, čo, ale cítil som, že ten papier je nejakým spôsobom čudný. Ani formou ani farbou sa nepodobal na žiadny list, čo som videl.
Johana bola netrpezlivá a prosila ma, aby som sa poponáhľal – preskočil som teda dátum a čítal som:
Frank písal, že je zdravý a že sa má dobre a dúfa, že aj mama sa má fajn. Nepamätám si presne, čo všetko bolo v tom liste, vlastne si nepamätám ani polovicu z neho, ale na konci bolo niečo dôležité: Frank sa rozhodol na jar vrátiť späť do Švédska. Samozrejme sa mu nepodarilo našetriť dostatok peňazí na to, aby si mohol kúpiť gazdovstvo, ako pôvodne dúfal, ale je mu smutno za domovom a už to dlhšie nevydrží. Počítal s tým, že by mal prísť domov asi mesiac po doručení tohto listu – približne na Turíce. Loď by mala prísť tesne pred sviatkami. Z domu odišiel na Turíce, keď boli pastviny v jeho rodnom kraji v Smålande najkrajšie. Domov by sa chcel vrátiť v rovnakom čase, chcel by, aby tam bolo všetko presne také, ako v tú jar, keď sa vydal na cestu...
List som prečítal tri či štyri razy a vždy som mal v pláne, spomenúť jej podivný dátum, ktorý bol napísaný na prvej strane, ale zakaždým som ho preskočil. V danom okamihu sa mi zdalo, že Johana je najšťastnejším človekom na zemi. Nedokázal som jej povedať nič o dátume listu.
Doma som však vysvetlil, že Frank napísal tento list pred piatimi rokmi, teda pokiaľ sa nepomýlil v dátume. Moja mama sa ešte neskôr pozrela na obálku doma u Johany a jej predpoklady sa naplnili: Na obálke bola pečiatka z roku 1907. S listom skutočne nebolo niečo v poriadku – bol od mŕtveho.
Johanin syn písal svojej matke pár dní pred vlakovým nešťastím, ktoré ho stálo život. Občas sa stane, že list zablúdi a trvá niekoľko rokov, kým sa dostane k svojmu adresátovi. Tak to bolo aj v tomto prípade, či už bola dôvodom nejasne napísaná adresa alebo to bola len číra náhoda. V každom prípade list blúdil päť rokov.
Asi to tak malo byť, že list príde na svoju adresu , kým Johana ešte žije, povedala mama.
Z Johany bol zrazu iný človek, pretože jej syn sa mal vrátiť domov. Rozprávala o tom každému – Frank sa neozval päť rokov, ale zrazu len tak napísal, že príde! To sa dalo čakať, typický Frank! Určite sa neozval len preto, aby matke pripravil veľké prekvapenie, keď konečne napíše.
Áno, Johana úprimne ďakovala nášmu Pánovi za to, že predtým než zomrie, bude mať možnosť uvidieť ešte raz svojho syna. Cítila, že už jej nezostáva veľa času. Príde domov na Turíce – v najkrajšom období roka, v rovnakom čase, ako odišiel. Chce, aby bolo všetko také, ako bolo, keď odchádzal, hovorila. Typický Frank – bol už raz taký.
Najneskôr na Turíce by mal byť doma – a Johana si zaumieni dať dovtedy všetko do poriadku. Vzala peniaze z Ameriky, úspory, ktoré chcela použiť na pohreb, nebolo možné vyhnúť sa tomu – objednala stolára, ktorý by upravil chalúpku zvonka i zvnútra, dala natrieť strechu a vytapetovala izbu, pretože predtým boli po stenách polepené prevažne staré noviny. Musela chalúpku vyzdobiť zvnútra i zvonka, pretože keď Frank odchádzal, bol Hågermålen krajší a želal si, aby všetko vyzeralo tak, ako to zanechal – Johanin syn bol už raz taký. A tak teda nakúpila za Frankove vlastné peniaze.
Chcela navodiť slávnostnú atmosféru; u roľníka, ktorý sa chystal na sviatky zabíjať, objednala teľacinu, kúpila najlepšiu kávu a poslala po pšeničnú múku a napiekla koláče. Dobre si pamätala, že jej Frank mal rád pšeničné koláče, a chcela napiecť presne také, aké mu predtým ponúkala na sviatky. Áno, jej syn by mal všetko spoznať ešte skôr, ako prekročí prah domu.
Johana každému hovorila, že ešte nikdy necítila takú radosť na duši ako počas týchto dní , kedy sa pripravovala na návrat svojho syna z Ameriky. Skôr ako zomrie, ešte raz uvidí to jediné, čo na tomto svete ešte má. Každá žena na svete, čo má jedno alebo viac detí, by jej rozumela...
Keď sa blížili Turíce, prišla raz k nám a s obavami sa opýtala, či sme v novinách nečítali dačo o lodi z Ameriky, ktorá by mala prísť cez víkend. Hádam len nebude meškať? Chcela by napiecť pšeničné koláče a ak bude Frankova loď meškať, budú tvrdé a staré.
Nie, nik nevedel o tom, že by loď mala meškať. Johana teda môže bez obáv piecť svoje koláče...
Ale mama sa otočila a pokrútila hlavou. Zašlo to však už priďaleko – čo teraz? Je možné, že existujú sily, ktoré chceli Johanu ušetriť pred tým najhorším...
A predsa existovali sily, ktoré ju chceli ušetriť, hoci za normálnych okolností neberú na ľudí ohľad. Johana sa venovala činnostiam, ktoré boli nad jej sily. Sršala šťastím, ktoré jej každý prial – týždeň pred Turícami dostala porážku. Našli ju ležať v bezvedomí v chalúpke. Už nikdy sa neprebrala a zomrela deň pred prvým svätodušným sviatkom.
Mama bola na Hägermålene a zatlačila jej oči. Keď sa vrátila domov, povedala:
Malo to tak byť, že list prišiel ešte pred jej smrťou.
Tým chcela potvrdiť niečo, čo už väčšina z nás zažila:
Veľakrát to nie je samotná skutočnosť, ale len naše predstavy o nej, ktoré môžu za náš hlboký smútok či obrovskú radosť.

Barnpjäsen AAAHR!!!

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 02 Mar, 2013 09:01:17

Barnpjäsen AAAHR!!!, skriven av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen, vann år 2006 1:a pris i en världsomfattande dramatikertävling IPC (International Playwright Competition) utlyst av ITI (The International Playwrights’ Forum of the International Theatre Institute) och ASSITEJ (International Association of Theatre for Children and Young People) i Manila, i folkmun kallad teaterolympiaden.

Följaktligen spelas AAAHR!!! på små och större scener världen över, med levande skådespelare, men även med dockor, med en myckenhet av musik och även utan.
Dessutom blev AAAHR!!! utgiven i bokform och erhöll distributionsstöd från Statens Kulturråd.

En dramatiker kan reagera som ett barn, åtminstone i det motto att han/hon vill få beröm i det egna hemmet, av sin egen eller ställföreträdande mor och far. Även om hans eller hennes arbete redan berömdes i Manila, New York, Paris, Berlin och Warszawa, känns erkännandet fulbordat först efter att ens aldrig så liten hemmaplan stämmer in i hyllandet.

Vladimir Oravsky tvingades att lämna Tjeckoslovakien under den kvästa Pragvåren 1968 och var sedan dess varken spelad eller publicerad där. Först nu, och det med besked: AAAAHR!!! premiärvisades på Slovakiens största barnscen, Bratislavské Bábkové Divadlo, den 30 november 2012 som teaterns stora julsatsning.
För Vladimir Oravsky är Bratislavské Bábkové Divadlo inte vilken teaterscen som helst, utan det är den teater där Vladimir Oravsky såg sin första teateruppsättning, för exakt 60 år sedan.
På 1960-talet passerade Vladimir Oravsky otaliga gånger denna välkända teaterbyggnad och fantiserade om, att en gång skall hans egen pjäs spelas där och barn tjuta av förtjusning och bita i sina små nävar av spänningen…

AAAHR!!! är skriven på engelska och i svensk språkdräkt heter den ÄÄÄR!!!. På slovakiska fick pjäsen heta NAOZAJ / O CHLAPCOVI, KTORÝ KRESLIL.
Att AAAHR!!! spelas i Slovakien, känns mycket bra, säger Vladimir Oravsky, som hoppas att även Smålands Musik och Teater, teatern i hans nuvarande hemstad, småländska Jerusalem, tar upp den på sin repertoar, fast det verkar som att i Jönköping är det svårare att vara profet i sin egen hemstad än någon annanstans. I Tempelbergets, al-Aqsamoskén, Gyllene portens, Klagomurens, Via Dolorosas och Uppståndelsekyrkans Jerusalem kommer AAAHR!!! premiärvisas våren 2013.

Hälsningar
Vladimir Oravsky

Evas perspektiv

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 12 Jan, 2012 14:06:47

Varför allt detta skrivande?

Vi lever i en tid när fler och fler ägnar sig åt skrivande. Hur har det blivit så? Vi är många som vill få en egen plats på nätet, som bloggar, twittrar, skriver böcker, biografier etc. etc. Har det sociala livet vi hade förut i ”det verkliga livet” flyttat ut på nätet? Eller är nätet bara ett komplement till det verkliga livet? Hur är det egentligen?

I alla fall, hur det än är idag så minns jag fortfarande den dagen då det för första gången blev möjligt för mig att surfa på nätet. Det var någon gång i början på 90-talet. Sedan dess har livet på nätet ökat exponentiellt och med detta har även förutsättningarna för vårt sociala liv förändrats.

Jag går tillbaka till min fråga, som även är identisk med rubriken på föreliggande inlägg; Varför allt detta skrivande? Jag har behov att förstå och då brukar jag vända mig till vetenskapen. Sociolog och genusforskare Anna Johansson, författare till boken ”Narrativ teori och metod”, menar att det intensiva intresse för berättande har i stor utsträckning att göra med den ”språkliga vändningen” som har skett inom både humaniora och samhällsvetenskap. Denna vändning förknippas med strömningar som postmodernism och poststrukturalism. ”Den mest radikala konsekvensen av intresse för berättande är att hävda att berättande är ett grundläggande villkor för socialt liv. Socialt liv strukturerat som berättelser. Att vi orienterar oss i världen genom våra berättelser. Metaberättelserna, vardagsberättelserna, de personliga berättelserna.” Att vi helt enkelt lever våra berättelser, anser Johansson.

Hon betonar vidare ”att det i berättandet också finns potentialen att ifrågasätta dominerande sociala kategoriseringar och definitioner, och att skapa nya. För att kunna skapa alternativa berättelser måste man utmana rådande maktordning. De dominerande metaberättelserna är organiserade runt mekanismer som reglerar vem som har rätt att berätta vad. Dessa exkluderings- och inkluderingsmekanismer innebär begränsningar för vissa och möjligheter för andra.”

Berättelser har alltid funnits men det är först när berättelsen lyfts upp som en kunskapsform, en outforskad sådan, som intresset börjar växa för dem på riktigt. Och vad är det Johansson menar med den språkliga vändningen egentligen? Det låter nästan som att vi får vända upp och ner på språket. Och det är inte helt fel att tänka så. Som det framgår ovan är språket starkt socialt förankrat. Språket är ett verktyg, språket är vårt. Språket är socialt. Information och kunskap finns överallt runtom oss. Vi har möjlighet att forma och omforma våra egna berättelser men vi har även möjlighet att ta del av andras berättelser. Och det är möjligen här som den språkliga vändningen kommer in när de dominerande ”stora” berättelserna bryts och de nya alternativa berättelserna börjar träda fram. Kvinnorna har t ex hunnit en bit på väg att berätta sin egen berättelse. Vi har kunnat bevittna Berlinmurens fall och Östeuropa har kunnat påbörja sin egen berättelse. Ett annat exempel är länderna i norra Afrika som har börjat skapa sina egna berättelser. Exemplen är redan många där den dominerande berättelsen har förändrats. Och det jag undrar här på slutet är hur eller vad ”vår egen berättelse” är egentligen? Den språkliga vändningen som Johansson skriver om, kan vi också bevittna den i vårt samhälle?

2011-10-05
Eva C. Franko



Lucia

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 16:58:22

Ett utdrag ur boken DET RENA LANDET av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén.

Göran och Zlata passerade den stora anslagstavlan vid skolentrén Årets Luciakandidater satt upptejpade och log med sina bedjande leenden mot sina betraktare. ”Rösta på din favorit!” stod det med stora bokstäver. Göran stannade till och tittade på de blonda tjejerna. Skolans snyggaste.

Göran funderade. Tänk om någon av de änglarna ville bli hans tjej. Tänk om han kunde få en kyss av kandidat nummer två.

Plötsligt och till sin fasa fick han syn på sitt eget porträtt. Göran var Luciakandidat nummer sju.

Wanja smög upp bakom Göran. ”Jag har fått ihop skitmånga röster åt dig!” viskade hon.

Göran hoppade till och bara glodde på Wanja. ”Nej, nej, nej. Jag kandiderar ej. Jag är nöjd.”

Så slog det honom.

Om han blev Lucia, fick han alla tärnor i sitt tåg. Då skulle han kunna välja vem av tärnorna som skulle bli hans tjej.

”Ja, ja, ja!” Göran tog tag i Wanjas kinder och klämde dem röda. ”Tack Wanja! Du kan få bli Stjärngosse!”

”Lägg av va?! Du är sjuk Göran. Inget annat än sjuk!” fräste Wanja. Men Göran brydde sig inte och vände sig till Zlata.

”Och du Zlata, du får vara pepparkaksgubbe!”

Göran rullade korridoren bort.

”Då i vårt mörka hus, rullar med tända ljus, Sankta Göran, Sankta Göran.”

”Vi har röstat på dig Göran!” några tjejer i Görans parallellklass, som aldrig någonsin hade gett Göran en blick tidigare, skröt om sin insatts.

”Man tackar, man tackar!” tackade Göran och gjorde en svepande gest med handen som om han lyfte hatten för tjejerna.

”Tro inte att du vinner!” fräste en av kandidaterna. Men Göran bara log och höll tummarna.

Hårt.

Riktigt hårt.

När elevrådets ordförande och kassör tillsammans med rektorn räknade röstsedlarna, bevittnade de att samma lyckans ost som tidigare vann modelltävlingen även hade skrapat ihop flest röster i Luciatävlingen.

”Nej, det här får inte vara sant!” utbrast rektorn och tog sig för pannan. ”Det begriper väl var och en att vi inte kan ha en kille och till på köpet i en rullstol som Lucia!”

Göran satt inne på rektorns rum och motsatte sig rektorns argument om den oföränderliga Luciatraditionen.

”Ja men det förstår du väl att dina kamrater gör narr av dig!” menade rektorn.

”De vill ha mig och de ska få mig!” avslutade Göran diskussionen och rullade ut från rektorns kontor.

”Lusse lelle, Lusse lelle, Elva nätter före jul!”

Rektorn hade aldrig varit med om något liknade. Lucia är en högtid, en årlig tradition, och traditioner ändrar man inte på hur som helst.

Get-Hans kom fram till Göran efter lektionens slut. ”Har du tid en stund?”

Göran nickade.

”Rektorn bad mig prata med dig!”

”Får jag gissa? Han vill hälsa, att från och med nu, är på hans skola hjulmänniskor lika mycket värda som fotmänniskor! Rätt?”

”Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt?”

”Absolut!”

”Rektorn bad mig framföra att du fick helgen på dig att fundera på om du ville ändra ditt ställningstagande.”

”Det kvarstår!”

”Det är bra Göran!” Get-Hans klappade Göran på axeln.

”Vi bär ljus till dig som är i mörker!”

”Jag håller med dig fullständigt. Att eleverna valt dig är demokrati i sin sannaste och renaste form. Trevlig helg!” bräkte Get-Hans glatt.

När Göran på måndagen passerade musiksalen hörde han hur kören övade på Lucialåtarna. Han rullade genast till rektorsexpeditionen.

”Nämen, där är du ju!” utbrast rektorn och slog ihop händerna. ”Har du tänkt över ditt beslut?”

”Jag är årets Lucia!”

”Göran?!” rektorn stirrade förundrat på sin elev. ”Lucia är en viktig tradition här i Sverige.”

”Jag håller med dig. Den är mycket viktig!”

”Och det är mycket viktigt att det är en tjej som är Lucia. En vacker tjej. En tjej som kan gå!”

”Nej. Där har du fel!”

Rektorn tittade förvånat på Göran.

”Lucia är en symbol för de utstötta, en symbol för de svaga. Lucia kommer med ljuset. Det är det som är budskapet. Inte om hon har Lusselelle mellan benen eller inte och definitivt inte om hon skrider fram eller rullar. Lucia var lika handikappad som jag!”

”Nu är jag inte med i ditt resonemang!”

”Lucia var blind!” röt Göran. ”Fast tydligen mindre blind än du!”

”Nu lugnar vi ner oss lite! Annars relegerar jag dig. Vem tror du att du är? Du skall inte köra över en tradition som vi vill ha här på skolan. Varken med eller utan rullstol.” Rektorn kokade av ilska.

”Så här kompromissar vi så att alla blir nöjda och glada; Du får ett diplom där det står att du korades till årets Lucia men du får inte vara med i Luciatåget. Är det förstått? Nu går… eller rullar… eller försvinner du ut härifrån med eller utan diplom!” Rektorn knuffade ut Göran ur kontoret och slog igen dörren.

Göran författade ett brev till Jämställdhetsombudsmannen JämO. Han hoppades innerligt att det stora O:et i JämO inte stod för en stor nolla som befäster det sorgliga intet som en JämO gör för jämställdheten.

Några veckor senare, när Luciafirandet redan passerat, svarade JämO på Görans brev.

”Hej.

Jag förstår att du är arg över att du inte fick vara Lucia. I läroplanen för grundskolan står det bland annat att skolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller men så är det tyvärr inte.

Det finns jämställdhetsutbildningar för pedagoger. Tipsa gärna din rektor om dessa utbildningar.

Vladimir Oravsky och Daniel Malmén.


Karp som jultradition

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 16:49:48

Vladimir Oravsky

Det sägs att svenska barns förkärlek för fiskpinnar är medfödd. I dag finns fiskpinnar även i mitt hemland, men när jag var barn, fick vi panera fisk själva. Panerad karp anses vara en delikates i mina hemtrakter även i dag. Mina barn föredrar dock fiskpinnar. Min äldsta dotter Kattis redovisar härunder hennes syn på panerad karp. Jag vill dock vidhålla att panerad karp verkligen är en delikatess, inte minst när den avnjuts tillsammans med syrlig, fransk potatissallad och ett glas Riesling serverad i handslipat kristallglas. Men som man säger: De gustibus non est disputandum, om tycke och smak bör man ej tvista.

Pappa vill alltid ha karp till julmiddag. Det är en slovakisk jultradition som han helst inte vill avstå ifrån.
”Jag har ätit karp vid jul sen jag simmade som spermie i min fars pung”, brukar han säga, och det, tillsammans med stanken av karpäcklet bidrar till att vi övriga tappar aptiten direkt. I alla fall respekterar vi hans vilja och står ut med denna avskyvärda rätt en gång om året.
När man tillagar karp så sparar man dess torkade fjäll som ett tecken på rikedom. ”Titta, vi är rika!”, plägar pappa säga när han visar en jättesäck med karpfjäll. ”Den har jag ärvt från min mor och en dag kommer allt detta bli ditt”, kan han säga med tårfyllda ögon.
”Jag skulle föredra riktiga pengar”, svarar jag filosofiskt och pappa säger: ”De är riktiga pengar, fast de är förtrollade just nu. Om vi verkligen kommer att behöva dem någon gång, så ska du få se. Men vi är lyckligt lottade som har tak över huvudet och mat att fylla våra magar med.”
”Jag förstår vad du menar”, säger jag och min far kramar om mig hårt.
Pappa åkte till Polen en gång, och när han två dagar senare var hemma igen hade han med sig en levande karp. Har du någonsin hört talats om någon som smugglar karp till Sverige? Cigaretter, sprit, narkotika, utrotningshotade djur och förföljda människor, visst. Men karp? Om tullaren skulle haffa honom skulle pappa först dömas för olaga innehav av karp och sedan skickas till ett dårhus.
Att man inte käkar karp i Sverige känns naturligt. Karpen är en sötvattensgris som lägger sig i gyttjan på botten av en sjö och bara rör sig på helgdagar. Den är fet och slemmig, och man har den hemma i sitt badkar där den får simma i en vecka innan man dödar den. Det är för att den ska rensa tarmarna i vattnet. Men morsan tyckte synd om den för att den var tvungen att vara utan käk en hel vecka, så hon matade den i hemlighet med korvbitar och bröd. Du har aldrig sett ett så smutsigt badkar förr, jag lovar. Må mina tumnaglar bli blåa om jag ljuger. När pappa fick se det ro¬pade han på mamma och förklarade entusiastiskt:
”Ser du hur mycket smuts det fanns i honom? Några dagar till utan mat och den blir ren som Jungfru Maria.”
Så kom slaktdagen.
Pappa sjöng:
”Det finns röding, lax, sik, abborre och gädda,
och det finns fiskpinnar.
De fångas av fiskare;
svenskar, sikher och finnar.
Rödingen har fenor, laxen har stjärt, siken har gälar,
men fiskpinnen är bäst, den har ingenting kvar,
varken fenor eller stjärt, sågar kaviar.
Låt fiskpinnen simma fritt i akvariet!”
Sedan vässade pappa knivarna, medan mamma kidnappade karpen, det vill säga hon låste in sig i badrummet med den. Och medan far bankade på dörren, skrek morsan att hon skulle försvara karpen med sitt liv.
”Över min döda karp, jag menar kropp!”, lovade hon.
Klockan tio lagade pappa starkt kaffe och med en blåsbälg pumpade han sedan in kaffedoften i badrummet genom nyckelhålet. Fem minuter senare kom mamma ut.
”Okej då”, sa hon, ”du får döda den. Men var snäll mot den.”

Det är inte så lätt att döda en karp ska du veta. Den är stor och hal. Pappa sa att det mest humana är att bedöva den så att den inte märker att den ska dö. Så han skulle slå den i huvudet med en brevpress först. Men den klibbiga karpen slank iväg, och far slog sig på fingrarna med en sådan kraft att han fick hålla sin hand mellan benen i flera timmar. Jag trodde att den skulle växa fast där.
”Ser du vad du försvarar?!”, skrek han till morsan. ”Den har gjort mig till en invalid och du är på hans sida! Jag kommer inte att kunna använda handen på flera veckor, kanske ett helt år!”
När pappa hade lugnat ner sig och handen fått en tilltalande blå färg, beslutade han att elchocka karpen till döds. Han menade att det sättet måste vara den minst smärtsamma avrättningsmetoden eftersom det är så man dödar förbrytare i USA.
Han la karpen på diskbänken, tog två trådar som han stoppade i eluttaget och medan han höll i karpen med den skadade handen lade han trådarna på karpen. Sedan skrek han som en babian. Far alltså, inte karpen. Karpen, stackaren, blev förstummad, trots att en karp av traditionen och naturen är stum. Efter det säckade han ihop. Både karpen och pappa, faktiskt. Radion slutade spela, kylskåpet slutade brumma, det blev tyst. Totalt tyst. Bara karpens stjärt hördes när den slog mot kökets korkmatta. Far var död. Som en brottsling i USA.
Morsan fick ett hysteriskt anfall och började skrika högt nog att väcka de döda. Det väckte min far. Han vaknade till och tittade på sin gapande hustru och eftersom han inte förstod vad som hade hänt frågade han henne:
”Har vi vunnit på Bingolotto!?”, och så började han också gapa allt vad han orkade i tron att vi hade blivit någon miljon rikare.

Den julen åt vi ingen karp. I stället hade vi en annan slovakisk specialitet: grisfötter. Jo, du läser rätt; grisfötter. Marinerad myrhjärna smakar bättre, det kan jag lova dig.
När morsan skulle sticka gaffeln i sin grisfot som avslappnat vilade på hennes julbordstallrik mumifierad i en slags dallrande gelé, hoppade foten upp och träffade hennes glasögon som i sin tur föll ner i tallriken och krossades. Pappa kommenterade meddetsamma:
”Vem har någonsin sett någon äta grisfötter med kniv och gaffel?” Så tog han sin grisfot mellan den blåa handen och den friska, men innan han hann bita i foten, skuttade den iväg och fläckade ner hans festkostym.

Vi avslutade vår julmiddag i Röda Korsets lokaler bland fattiga och hemlösa. När man tänker på det så blev vi den dagen utkörda från vårt hem av en karp och ett par grisfötter på självaste julafton.

Jag avslutar med en av pappas dikter:

”De härligaste köttbitarna med senor, fett, svans, ögon, tunga och klövar,
maler man ner och blandar med smakämnen och en massa billigt mjöl,
rullar till en boll och steker eller stuvar.
Härligt feta köttbullar,
med klibbig lingonsylt
och pulverlagat mos,
är så gott så gott,
att håret sig krullar.
Såna köttbullar kan man spela fickbiljard med!”

Vilken rätt på vers,
Vilken fars på färs.
/Kattis

Utdrag ur boken
DUMMA BYXA UT OCH GÅ NÄR MAN NAPPAR PÅ EN TÅ
av Vladimir Oravsky

Grevinnan och betjänten

LäsvärtPosted by Jan Gyllenhammar 01 Dec, 2011 15:53:41

Vladimir Oravsky

42-års jubileum: Grevinnan och betjänten
På svensk TV sedan 31 december 1969. I 42 år i rad.

Käre läsare,
läs nedanstående rader om "The same procedure as last year" och avnjut sedan denna sketch. Tack vare din nyvunna kunskap, kommer "The same procedure as last year" skänka dig en helt ny och rikare upplevelse.

I Danmark visas stycket under namnet 90-års fødselsdagen sedan 31 december 1973.
I Norge heter den Grevinnen og hovedmesteren, och sänds på TV sedan anno 1975.
I Storbritannien och USA visas denna sketch under namnet The 90th Birthday, or Dinner for One och i de tyskspråkiga länderna är denna världsberömda revystycke känd under titlarna Der 90 Geburtstag och Dinner for One. I Väst Tyskland, Österrike och Schweiz visas den sedan 31 december 1963, alltså i 47 år i rad.

"Grevinnan och betjänten" är en kort pjäs producerad av Norddeutsche Rundfunk och har, mig veterligen, två titlar: "Der 90 Geburtstag" och "Dinner for One". Förmodligen har den mångfaldiga förekomsten av repliken "The same procedure as last year" medfört, att stycket fastnat i åskådarnas minne mest under det namnet. Kärt barn har många namn. Jag har sett "The same procedure as last year" i tre olika versioner. Två av dessa är i stort sett identiska. Det som skiljer dem åt är små detaljer i scenrummet, kamerans placering samt redigering. I denna text refererar jag till den schweiziska versionen producerad anno 1963 av Max Ernst. Det är den som finns hos Sveriges Radio TV och som enligt mig är den mest lyckade, tack vare sparsam klippning, genomtänkt kameraplacering samt pålagt burkskratt som jag betraktar som mycket smittsamt.

Det Danske Fjernsynet har sin version, även den framförd av paret Freddy Frinton och May Warden. Regissören Heinz Dunkhase och den sedermera legendariske producenten Peter Frankenfeld trollar i denna tyvärr bort det komiska med ganska okänsliga kamerainställningar och genom att låta betjänten James spela över mer än vad stycket motiverar.

Den tredje versionen såg jag som liten grabb och den ingick i en dokumentärlångfilm av den semierotiska typen som den flitige italienske filmregissören Alessandro Blasetti presenterade år 1958 under titeln "Europa di notte". Då hade sketchen "Dinner for One", skriven av Lauri Wylie vars egentliga namn var Morris Laurence Samuelson, redan 35 år på nacken. Den på film uppfångade scenversionen ingick i den bejublade revyföreställningen "John Murray Anderson's Almanac" som Imperial Theatre på Broadway London bjöd på. Den gamla grevinnan spelades av Hermione Gingold och hennes betjänt föreställdes av Billy DeWolfe. Det är alltid vanskligt att analysera en kort pjäs och "The same procedure as last year" är inte bara sex minuter kort, den är dessutom ett music hall- eller snarare ett vaudevillenummer. Man kan fråga sig om det inte under sådana omständigheter rör sig om ren underhållning, utan några övriga ambitioner än att väcka skratt? För dem som producerade stycket kan det förhålla sig så, men de som skrev det måste ha haft ett "skelett" att vira sitt material kring. Så är det bara. Det är diskutabelt. Då jag ville skriva och även skrev en fortsättning på "The same procedure as last year", tvingades jag analysera stycket och på så sätt göra skelettet synligt för mig. På dem nedan följande raderna vill jag dela med mig av vad jag kommit fram till. "The same procedure as last year" handlar om en välbärgad dam, Miss Sophie, som låter sin betjänt James servera en fiktiv kvällssupé till fyra kroppsligt frånvarande gäster. Vin serveras i fyra olika omgångar och James, som förutom betjäntrollen även agerar grevinnans gäster, blir mer och mer berusad. Sketchen slutar när grevinnan och betjänten beger sig upp för en trappa mot sovrummet. I den Aristoteliska dramatiken talas det om en pjäs början, mitt och slut. Min fortsättning eller utbyggnad av "The same procedure" skulle alltså kunna

- ett: omfatta tiden före kvällssupén, exempelvis Miss Sophies förberedelser för supén, eller till och med Miss Sophies ungdom eller hennes bekantskaper med sir Toby, amiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom, de herrar som är andligt "dock icke kroppsligt" närvarande vid supén,

- två: fokusera på tiden under supén; exempelvis att den bjudna fyrklövern står utanför fönstret som sig själva, eller som förkroppsligade änglar, högljutt kommenterande skeendet inomhus,

- tre: utspela sig samma kväll efter det att Miss Sophie och James avslutat supén; vi kan exempelvis följa dem till sovrummet, eller konstatera att det är nu gästerna anländer, något försenade.

- och slutligen fyra: handla om nästa morgon och då exempelvis beskåda Sophies första frukost under det nya året i kontrast till årets sista måltid kvällen innan.

Den ymniga förekomsten av repliken "Same procedure as last year" avslöjar historiens perpetualitet. Kanhända är det en anspelning på att man firar en födelsedag eller ett nytt år. Stöd för det sista alternativet finns i Mr. Pomeroys återkommande hälsning "Happy new year, Miss Sophie!". De fyra gästerna, sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottom kan således representera människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas - och Mr. Winterbottom - senectus, samt stå för de ständigt återkommande fyra årstiderna. Värdinnan Miss Sophie är en gammal dam. Trots sin höga ålder, 90 år, är hon mycket vital, vilket gör att man uppfattar henne som praktiskt taget odödlig. Hon är evigheten själv och alltings ursprung, men även bödel; vi bevittnar hur hon utnyttjar James och det ger oss en antydan om varför de övriga herrarna bara är andligen närvarande. Hittills inga problem, det framgår tydligt att sketchen kan tolkas som ett stycke om liv och död, om förintelse och återfödelse.

"Come away, come away, death", sjunger clownen Feste för sir Toby i Shakespeares "Trettondagsafton" och jag tror att det är just den komedin, samt det beryktade besöket av de tre vise männen i Betlehem för 2010 år sedan, som utgjort det litterära underlaget för "The same procedure as last year". Liksom Shakespeare hämtade mycket av sitt stoff från andra författare, så lånar de yngre kollegerna Bertolt Brecht, Edward Bond, Tom Stoppard, Philip Jordan, Mary Steward, Maxwell Anderson, Peter Ustinov och George Abbot från Shakespeare. Shakespeares pjäs "Love and let love" bygger, liksom "The same procedure as last year", just på "Trettondagsafton". Miss Sophie och betjänten James är gamla människor och Shakespeare, som i "Kung Lear" framställt människan och hennes öde i en gammal mans gestalt, är en storartad läromästare att söka sin inspiration hos. Shakespeare skildrade gamla människor grymt i "Som ni behagar" och "Romeo und Juliet". Johan av Gaunt i "Richard II" och drottning Margaret i "Richard III" skänkte han däremot en monumental storhet. Shakespeare drog sig aldrig för att använda de mest drastiska medel för att erhålla en önskad effekt, och han har även flera galna hjältar i sitt persongalleri: Hjältar tokiga av olycklig kärlek som Ofelia; hjältar som spelar sinnessjuka som Hamlet; en galen narr som är tokig på narrars vis; Kung Lear som på grund av en häftig psykisk kris blir omtöcknad och tappar kontakten med den yttre verkligheten; Lady Macbeth som drivs till paroxysmer och naturligtvis Macbeth som ser gäster på sitt party trots att de tvivelsutan lyser med sin frånvaro. Ja just det, liksom gästerna på Miss Sophies party. Det finns fler indicier som pekar på att det var Shakespeares "Trettondagsafton" som upphovsmannen till "The same procedure as last year" hade i åtanke, men jag nöjer mig med att endast nämna några få förutom exempelvis den redan nämnda suputen sir Toby.

- Ett. Grevinnan Olivia i "Trettondagsafton" har en hovmästare, Malvolio heter han, och hans pendlande mellan normalitet och galenskap är inte helt olikt Sophies betjänt James. Och likt Malvolio har James en dispyt med sir Toby varje gång han serverar honom Dionysos och Bacchus ädla nektar.

- Två. På trettondagsafton var det i England vid tiden kring uppförandet av Shakespeares "Trettondagsafton", alltså år ett på sextonhundratalet, tillåtet för tjänare att driva med herrskapet. Det är en tradition hämtad från de romerska saturnalierna och det är detta narrspel som grevinnan Sophie, vars namn betyder vishet, går med på när hon låter sin betjänt år efter år ikläda sig inte en, utan fyra tvivelsutan betydelsefulla herrars personligheter.'

- Tre. James "förklädnad" och en mängd av förklädnaderna i "Trettondagsafton". Man skall inte glömma att "Trettondagsafton" kanske är den mest perfekta komedin om "mistaken identity" som någonsin skrivits. Allt som sker både i "Trettondagsafton" och "The same procedure as last year" är orimligt och fullt av behag. Handlingen är en romantisk lek, en önskedröm och den som minns Ingmar Bergmans teateruppsättning av anno 1975, minns säkerligen den drastiska och dristiga komiken, mustig och grovkornig, shaken not stirred. Det är detta som skaparna av "The same procedure as last year" mest tagit fasta på.

- Fyra. "Trettondagsafton" utspelar sig i Illyrien där människorna är "drunk and mad". Av Sophies och James beteende att döma utspelas även "The same procedure as last year" i samma land, eller åtminstone i ett land som har många kulturella likheter med Illyrien.

Bibelns Josef och Maria uppsöktes av tre gäster på trettonddagen, och om "The same procedure as last year" varit en medeltida moralitet så skulle vi få se tre gäster supera även vid Miss Sophies bord. Nu är emellertid "The same procedure as last year" ett profant och humoristiskt stycke, så Sophie "uppsöks" av fyra gäster, så klart. Om siffran tre är gudomens tal enligt talens symbolik, så är siffran fyra dess motsats, d.v.s. världens tal. I konsekvens därmed kommer Sophies gäster inte med gåvor utan tvärtom "de kommer" för att ta för sig och till och med utan sig själva, bekvämt inkarnerade i Miss Sophies betjänt James kropp.

James: "Good evening, Miss Sophie, good evening."
Sophie: "Good evening, James."
James: "You are looking very well this evening."
Sophie: "I'm feeling very much better, thank you, James."
Detta är styckets inledande replikskifte och om man vidhåller att det är en motsvarighet till de tre vise männen som väntas av grevinnan så kan styckets inledande replikskifte:
James: "You are looking very well this evening."
Sophie: "I'm feeling very much better, thank you, James." tolkas som att Miss Sophie " den vitala evigheten själv " nyss stigit upp ur barnsängen. Det är därför som gästerna, egentligen spädbarnets gäster, enbart serveras flytande föda.

Även det typiskt judiska namnet Pomeroy samt admiral von Schneiders misslyckade uppträdande som soldat "när han slår ihop klackarna" är en anspelning på Herodes soldaters misslyckande med uppdraget och ger näring åt antagandet att den religiösa trettondagen är "The same procedure as last year":s inspirationskälla.

Varför är nu detta ett så roligt stycke dramatik? Vad är humor? Svaren är otaliga, alla lika sanna under vissa förhållanden och förljugna och missvisande under andra. Två av definitionerna tilltalar mig i denna stund mest. Den första är humorteoretikern och skrattutövaren George Mikes parafras på Spike Milligan: "Humor ett sätt att tjäna pengar". Det är en politiserande definition, alltid giltig åtminstone under svångremspolitikens och domedagsprofetiornas dagar. Fråga gärna Lucille Ball, Susan Harris, Carol Burnett, Shelly Berman, Dudley Moore, Gene Wilder, Bob Hope, Marty Feldman, Dom de Louise, Milos Forman, Sid Caesar, Art Carney, Peter Lind Hayes, Pat Boone, Woody Allen, Peter Sellers, Jack Burns, Herb Shriner, Carl Reiner, Mel Brooks, Gerry Moore, Mort Sahl, Jerry Seinfeld, James Thurber, George S. Kaufman, Stanley Myron, S. J. Perelman, Victor Buono, Billy Barnes, Graham Chapman, Jackie Gleason, Eric Idle, Gary Knight, John Cleese, Katla He(b)be, Ronnie Corbett, eller, varför inte, Harpo Marx.

Jag är säker på att dessa mina favoriter instämmer och säkerligen avger högljudda bifall åt den teutoniska verbositet med vilken voluntarismens och pessimismens förkunnare Arthur Schopenhauer definierade denna flyktiga orsak till ansiktsmusklernas speciella sammandragningar som människosläktet begåvats med. "The cause of laughter in every case is simply a sudden perception of incongruity between a concept and real object which has been through some relation, and laugh itself is just an expression of this incongruity". Jo, så sa han och, believe you me, på tyska. Trots att det är svårt att hitta någon alltid gällande definition, så var det viktigt för mig att titta på humorns anatomi i "The same procedure as last year" om jag ville att min fortsättning skulle bli en jämspelt partner till ursprungsverket. Jag antar att det är följande faktorer som bidrar till att vi uppfattar stycket som skrattframkallande. (Jag räknar inte upp dem i någon rangordning och jag är medveten om att några kan uppfattas som mer eller mindre komiska, men även de till synes avslagna kan ta sig, i lyckosam samverkan med andra.)

- Ett. Satiriserande över och förlöjligande av en "helig händelse" såsom födelsedag, nytt år, trettondagen eller en fin middag.

- Två. Anspelningar på och utnyttjande av fördomar, såsom äldre människor i för dem opassande situationer, och deras senilitet.

- Tre. En orimlig värld och "oskäliga" händelser såsom galenskap och absurditeter.

- Fyra. Löjligt vidhållande av det förflutna och strävan att bevara status quo. Hit hör Miss Sophies stelhet, rigiditet och opåverkbarhet av tidens flykt.

- Fem. Den derangerande tidsfaktorn jämförbar med de kanske mest kända exemplen i världsdramatiken, Samuel Beckets pjäser "I väntan på Godot" och "Slutspel".

- Sex. Animerade döda ting så som tigerfällen som får liv.

- Sju. Degradering av värden så som James, den strikte puritanen, som gradvis förvandlas till en thyrsosbeväpnad knöl och som försöker hålla masken in i det sista.

- Åtta. Motsatsernas samverkan, så som Miss Sophies dignitet versus James galenskap, eller en från mytens och sagans värld lånad strikta perpetualitet, contra James rika improvisationskonst, som när han exempelvis samlar spillt vin från bordet. James ständiga frågor och Miss Sophies orubbliga svar, och James rörliga mimik och dynamiska rörelseschema i kontrast till Miss Sophies faciala immobilitet.

- Nio. Händelsernas förnekande av det utsagda, så som när James meddelar "Your favorite soup, I believe" till Sophie samtidigt som han snubblar på tigerskinnet i en sanningskorrigerande kommentar.

- Tio. Upprepning och tomt prat, så som tankar om exempelvis den serverade soppan, som utbyts emellan James och Sophie inte mindre än nio gånger.

- Elva. Missbedömningar av det förväntade: Det är Miss Sophie som ställer den första frågan och vi förväntar oss att det är hon som kommer att fortsätta med sina absurda frågor på vilka hon erhåller oväntade svar. Men i stället är det James som ställer frågor i fortsättningen.

- Ett dussin. Missförstånd av ritualer: James ikläder sig en högreståndsmänniskas roll, men framför den från den lilla människans position. Han slår exempelvis - ihop klackarna à la amiralen, men gör det så som en betjänt, vilket förvandlar hela hälsningsceremonin till en funktionslös absurditet.

- Ett dussin och ett. Åskådarens anpassning till leken, det vill säga åskådaren vill bortse från den socialpolitiska mekanik som tvingar betjänten James till detta spel. Här upprepar han Charlie Chaplins roll i "Moderna tider".

Titta på "The same procedure as last year". Tack vare din nyvunna kunskap om den kommer "The same procedure as last year" skänka dig en helt ny och rikare upplevelse.

© Vladimir Oravsky
Med goda hälsningar